Fru talman! Tidigare regeringar bär ett stort och tungt ansvar för att vårt land i dag är så illa rustat för att möta de hot som står för dörren. Man resonerade ungefär som att vi skulle plocka ned alla brandvarnare och larmanordningar och säga upp hemförsäkringen eftersom det ändå inte hade brunnit i huset eller varit något inbrott sedan vi byggde det. Jag tror att ingen skulle resonera så om det handlade om ens eget hus, men det gick uppenbarligen bra när det gällde vårt gemensamma hus Sverige. Av historien och försvarsbeslutet 1925 hade man inget lärt. Man gjorde samma misstag igen. Och inte lyssnade man på oss, som varnade för det som skulle komma.

Redan i slutet av 90-talet, när jag skrev avsnittet om försvarspolitiken i vårt ungdomsförbunds första principprogram, varnade jag för att utvecklingen i Ryssland snabbt kunde komma att förändras. Jag skrev: ”Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen. Den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.”

Inte heller lyssnade man när vi kom in i riksdagen 2010 och från denna talarstol varnade för konsekvenserna av den försvarspolitik som bedrevs. Man kallade det i stället ett särintresse.

Efter regeringsskiftet 2014 skedde visserligen en positiv omsvängning mot ett återupprättande av försvaret av Sverige, men hur det har gått med den verksamheten ser vi i dag i rapporter från Riksrevisionen. Där beskrivs låg prioritet, underfinansiering och ingen uppföljning trots varningssignalerna som blev allt fler och allt starkare.

Det tog den förra regeringen fem sex år innan man ens började agera och tillsätta utredningar. Det är förklaringen till att Sverige i dag är så illa rustat. När det gäller det civila försvaret avvecklades i princip allt när invasionsförsvaret skulle ersättas av insatsförsvaret under 2000-talet, till skillnad från den militära delen som behöll ett slags miniminivå. Det är också orsaken till att vi i dag står på ruta ett när det gäller civilförsvaret.

Det civila försvaret är nu tack och lov på väg att återupprättas. För att det militära försvaret över huvud taget ska kunna fungera krävs ett civilt försvar, och det utgör en vital del av totalförsvaret. Ett trovärdigt och fungerande totalförsvar kräver att den civila delen liksom den militära är väl samövad och finansierad. Men det krävs också att tydliga mål för totalförsvarets alla delar är uppsatta redan i fredstid.

För att återupprätta ett trovärdigt och väl fungerande civilt försvar kommer omfattande satsningar att behöva genomföras. Det civila försvaret ska ha förmåga och planering för att ge stöd till det militära. Vidare ska det civila försvaret stärka samhällets samlade förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar såväl i fred som i krig.

Till skillnad från den hotbild som rådde under det kalla kriget är dagens situation mer komplex och svårförutsägbar. Utöver krig utgörs hoten mot vår säkerhet i dag av exempelvis cyberattacker, informationskrig genom desinformation, hot om användande av massförstörelsevapen, terrorism, sabotageverksamhet och smittsamma sjukdomar. För att det civila försvaret ska klara av att lösa sina uppgifter utifrån denna hotbild måste det ha bredare kompetens, kunskap och förmågor än vad som var fallet förut. I praktiken innebär detta att det kommer att krävas omfattande satsningar på övningar, materiel och personal samt förmåga att hantera situationer med bristfälligt beslutsunderlag och knappa resurser.

Målbilden är att det civila försvaret ska klara av att lösa sin uppgift i minst 90 dygn. Kravet på den enskilde kommer härvid att bli påtagligt högre. För att Sverige ska klara av framtida kriser är det av yttersta vikt att varje medborgare i det här landet medvetet tar stort eget ansvar och förbereder sig så att han eller hon kan klara sig utan stöd från samhället i minst en vecka.

Det stundande Natomedlemskapet innebär att Sverige har ett långtgående åtagande kring återuppbyggnaden av civilförsvaret med hänvisning till Natofördragets tredje artikel, vilket innebär att Sverige på egen hand, men också i samarbete med andra länder, säkerställer ett uthålligt totalförsvar.

Mot bakgrund av en rad ödesdigra beslut som togs under 2000-talet avvecklades merparten av de fungerande rutiner och processer som det gamla systemet byggde på. Det innebär att allt måste byggas upp på nytt, och som det ser ut i dag har många av landets 290 kommuner inte förutsättningar att hantera detta viktiga uppdrag på ett fullgott sätt.

I backspegeln har vi migrationskrisen och därefter pandemin, som inneburit att en stor del av kommunens dagliga verksamhet inom skola, äldreomsorg och stadsplanering fått gå på knäna de senaste åren. Kraven på de olika principerna innebär att staten, som är ytterst ansvarig, har begränsade medel att kravställa mot en miniminivå när det gäller det krisförebyggande arbetet. De satsningar som nu sker på området för att komplettera den fredstida krisberedskapen för att kunna klara krigets villkor är välkomna.

Regeringens förslag att införa en ekonomisk planeringsram för det civila försvaret som ska bidra till att skapa långsiktighet och förbättra förutsättningarna för en förstärkning av det civila försvarets förmåga är bra. Men samtidigt vet vi att många kommuner och framför allt regioner går på knäna med enorma underskott. De kommuner som nu kommit längst med beredskapsfrågorna är de mer ekonomiskt välmående, som har råd och resurser. Det kan inte få vara avgörande för upprustningen om en kommun eller region har pengar till den eller ej. För att höja lägstanivån från ingenting alls till något bättre kommer det att behövas engångsinvesteringar på många olika områden.

Här menar jag att vi bör överväga om inte staten, som har en historiskt låg statsskuld, genom belåning ska tillföra de resurser som krävs för att höja lägstanivån i hela landet. Det handlar inte om att finansiera ineffektiv kommunal eller regional politik som kanske lett till de ekonomiska underskott som finns ute i landet utan om just engångsinvesteringar för att höja lägstanivån och se till att alla våra medborgare oavsett var de bor kan få grundläggande skydd. Pengar och resurser måste tillföras snabbt. Vi har inte tid att låta grundläggande åtgärder dra ut på tiden på grund av resursbrist. När ska vi låna pengar för vårt försvar om inte nu?

För att rusta det civila försvaret behöver många aktörer involveras, och det finns ett stort behov av utvecklad ledning och samordning. I Försvarsberedningens delrapport från december pekas just på detta med tydliga roller, mandat och samordning. Försvarsberedningen menar att samordning vid höjd beredskap och krig kräver tydlig ledning och att det är nödvändigt att beslut i ett sådant läge kan fattas decentraliserat, så nära verksamheten som möjligt. Det är först när en aktör inom givna ramar och med de resurser den förfogar över inte kan lösa sin uppgift som högre instans ska kopplas in. Vidare konstaterar Försvarsberedningen att sektorsansvariga myndigheter och civilområdesansvariga länsstyrelser även i fredstid kan ha behov av att genom föreskrifter driva på exempelvis planering av övriga förberedelser.

Den nya struktur för krisberedskapen och det civila försvaret som gäller sedan den 1 oktober 2022 är ett bra steg på vägen men måste förtydligas när det gäller roll- och ansvarsfördelningen mellan aktörerna inom det civila försvaret och samhällets krisberedskap. Försvarsberedningen menar i sin rapport att det behövs en central förvaltningsmyndighet till stöd för regeringens samordning av det civila försvaret och föreslår att detta genomförs genom att MSB omformas. Oavsett om det är en befintlig myndighet som omformas eller en ny som inrättas är detta välkommet och ligger i linje med vad vi sverigedemokrater förespråkat under många år.

Fru talman! Det finns mycket att lyfta när det gäller det civila försvaret, men jag skulle särskilt vilja fokusera på försörjningstrygghet och beredskapslager. Det civila försvaret och rikets krisberedskap är i behov av beredskapslager. För vissa produkter krävs nationella och regionala lager. För andra krävs storskalig central lagerhållning kompletterad med lokala lager. Riktvärdet bör vara att beredskapslagren klarar att täcka minst tre månaders förbrukning. Om händelseutvecklingen påkallar att beredskapslagren nyttjas ska inhemsk produktion kunna ökas eller ställas på krigsfot inom tre månader för att tillgången till dessa utpekade produkter ska kunna säkerställas. Tidsramen för att ställa om industrin ska ses som ett första riktvärde. På sikt ska industrin kunna ställas om på betydligt kortare tid.

För att förbättra och säkerställa vår förmåga att klara av framtida kriser behöver också självförsörjningsgraden av exempelvis livsmedel, läkemedel samt skydds- och sjukvårdsmateriel höjas avsevärt. Svenska beredskapslager ska i normalfallet lagerhållas och finansieras av marknadsaktörer inom de olika segmenten, till exempel aktörerna inom livsmedels- och läkemedelsbranscherna.

För att säkerställa att konkurrensneutraliteten bibehålls behöver lagstiftning och regler tas fram. I de fall då små lokala näringsidkare i glesbygd inte klarar av att uppfylla uppställda krav eller om någon marknadsaktör anser att konkurrensneutraliteten satts ur spel ska de kunna söka statligt stöd för att klara av att uppfylla de uppställda kraven.

Samtliga kommuner, regioner och privata aktörer inom hälso- och sjukvård ska genom lagstiftning regleras att i sin dagliga verksamhet omsätta datumkänsliga artiklar och varor i beredskapslagren, till exempel läkemedel. Beredskapslagrens innehåll fastställs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i samarbete med berörda myndigheter. Krav på lagerhållning av materiel och varor som är kritiska för totalförsvaret behöver regleras i lag, och de särskilda företag som har att verkställa detta ska kunna göra det utan att det påverkar marknaden.

Lagerhållningen måste också spridas geografiskt. I dag har vi en situation där de tre största livsmedelsgrossisterna har sina lager för hela södra Sverige i ett enda kvarter. Alla förstår förhoppningsvis hur sårbara vi är genom att ha det på detta sätt. Det är helt oacceptabelt.

Den nuvarande regeringen har tagit tag i många av de saker som tidigare regeringar vanskött och nonchalerat. Utbyggnaden av lager för drivmedel, livsmedel, läkemedel, ammunition, reservdelar och utbytesenheter pågår i syfte att bygga ut beredskapslager, men den måste skyndas på.

Fru talman! Målet för det civila försvaret ska bland annat vara att ha förmågan att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, upprätthålla nödvändig försörjning och bidra till den militära försvarsförmågan men även bidra till att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället. Det militära och det civila försvaret är ömsesidigt beroende av varandra, och det civila liksom det militära försvaret måste utformas och dimensioneras utifrån krigets krav och värsta tänkbara scenario.

Vi måste inse att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Saker och ting måste ske här och nu, och alla medborgare behöver inse allvaret vi befinner oss i. Det handlar inte om skrämselpropaganda utan om verklighetens tillstånd. Jag vill därför rikta en eloge till både försvarsministern och ministern för civilt försvar för att de talade klarspråk under Folk och Försvars rikskonferens förra månaden. Det var säkert en del där ute som blev aningen chockade, i alla fall på medieredaktionerna, och tyckte att det var aningen överdrivet. Men det är de som fortfarande inte insett allvaret och vad vi faktiskt står inför. Vi står nu inför just det som vi sverigedemokrater i 20 år varnat för. Hade man lyssnat på oss tidigare hade vi förmodligen befunnit oss i ett helt annat utgångsläge än vad vi gör nu när tiden är så pass knapp.

Fru talman! Vi har ett antal yrkanden i betänkandet. Vi vidhåller givetvis de synpunkter som framgår av dessa, men vi har valt att avstå från att yrka bifall till dem. I stället har vi lämnat ett särskilt yttrande. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Jag vill också be om ursäkt för att jag dragit över min talartid.

(Applåder)