Herr talman! Jag tror inte att Wistedt behöver se fram emot eventuell tydlighet från min sida, för jag har redan varit tydlig i Försvarsberedningen på avsnitt efter avsnitt. Det tror jag att man känner till. Långt innan Försvarsberedningen inledde sitt arbete har vi också publicerat inriktningar som vi tycker är viktiga.

Vår förmåga att prestera uppfattningar behöver du alltså inte tvivla på. Den bygger mycket på det samarbete som vi hade med Försvarsmakten under våra år i regeringsställning. Den regering som avgick 2014 låg i stor utsträckning i konfrontation med Försvarsmakten. Man ifrågasatte varandra, och det fanns ett misstroende. Till skillnad från den regeringen lyckades vi bygga ett samarbete på förtroende, där man kunde utbyta åsikter och vrida och vända på saker. Därmed kunde man komma fram till gemensamma ståndpunkter. Det kunde också underlätta i ett eventuellt genomförande.

För min del handlar det om att hitta den där balansen. Den politiskt teoretiska diskussionen om att det nu är målstyrning som gäller menar jag egentligen är en diskussion vid sidan av som mest tyder på att man inte är van vid att hantera det politiska ledarskapet. Det behövs en kombination av mål och synpunkter på detaljer. Annars abdikerar man i praktiken tyvärr från det politiska inflytandet.

Om vi inte upprätthåller vår ambition att även kunna ha synpunkter på det som står i militära rådet vet jag inte om vi tar den politiska uppgiften ordentligt på allvar. Det är så mycket problem kring alla dessa saker – det gäller tid, ekonomi och vad som är rätt – att man måste göra ett jobb gemensamt. Och ytterst är det regeringen som får stå till svars. Om man inte lyckas med dessa saker kommer Riksrevisionen, och det blir diskussioner i riksdagen. Vi måste alltså ha ett läge där vi också orkar ha synpunkter på en hel del detaljer i dessa sammanhang.

(Applåder)