Herr talman! Man kan ju försöka sig på konststycket att beskriva verkligheten på det sätt som passar en själv bäst. Men oavsett hur nu man försöker är det så att en 100-procentig ökning av försvarsutgifterna mellan 2014 och 2025 är ett faktum.

Jag sa också mycket tidigt att när det gäller den militära delen så kommer vi inte att komma upp i 2 procent förrän 2027–2028. På den tiden pratade de andra partierna om 2025. När det gäller den militära delen ligger den bedömning som vi gjorde från början fast, och det är det man nu pratar om i offentligheten från regeringens sida.

Om man sedan lägger ihop det här med en del andra saker kan man naturligtvis få upp siffrorna. Men jag vill också påminna om att vi har varit överens brett i riksdagen om alla de här besluten, så det är egentligen inget nytt som har hänt mer än att man har tillfört 700 miljoner, vilket är en marginalsumma i sammanhanget.

Jag har en del erfarenhet av just målstyrning, och det kan bli så att politiken blir så allmän och rör sig i så lufttunna skikt när det gäller att formulera mål och inriktningar att man i praktiken abdikerar från det direkta politiska inflytandet. Balansen mellan den så kallade målstyrningen och det som ibland kallas för detaljstyrning är därför väldigt viktig att ha om man som politiker har tänkt sig att vara med och bestämma i någon mening. Politik handlar nämligen i slutändan om makt.

Jag överprövar inte det militära rådet, utan jag konstaterar bara att ÖB själv gång efter annan understryker just ordet ”råd”. Men är det så att vi politiker inte kan ha någon synpunkt på det här kan vi ju lägga ned Försvarsberedningen. Då behöver vi inte ha den här debatten. Då kan vi liksom stänga igen butiken, för de sköter ju det här!

Jag tycker faktiskt att politiken ska orka ha en uppfattning och också tro att man kan bidra med någonting. Det är så samspelet ser ut mellan Försvarsmakten och politiken.

(Applåder)