Herr talman! Vi befinner oss i en i svensk historia unik situation om man ser till vad som skett sedan andra världskriget. Vi har en stor instabilitet i vårt närområde. Vi har kriget i Ukraina som, om Ryssland är framgångsrikt, kan leda till att Georgien och Moldavien kommer under akut hot. Vi ser det som sker vid finska gränsen med flyktingar som i en hybridattack försöker störa det finska samhället på olika sätt, och vi har sett det tidigare i Baltikum och i Polen.

Baltikum, Finland, Finska viken, Östersjön och i förlängningen Sverige är också områden som vi måste se som under stor spänning och under risk för en hotbild i den händelse Ryssland är framgångsrikt i Ukraina. Vi har alltså ett helt annat och fundamentalt annorlunda säkerhetsläge än tidigare.

Vi måste alltså vara framgångsrika i Ukraina. Ryssland säger att man är i krig med det kollektiva väst. Det innebär också att vi måste fortsätta med våra materielleveranser, vårt utbildningsstöd och vårt civila stöd till Ukraina.

En del i detta är också att vi måste bygga en stark försvarsmakt – ett starkt totalförsvar både på den militära sidan och på den civila sidan. När det gäller den militära sidan handlar det, precis som på den civila sidan, om en stegvis ökad förmåga. Det handlar om materiel, om krigsplaceringar och om grundläggande återkommande övningsverksamhet.

Det handlar om hela samhällets mobiliseringskraft. Det är det som totalförsvaret handlar om. Den civila delen i ett sådant sammanhang handlar om hur vi klarar byggnader, infrastruktur, transporter, cybersäkerhet, reparationer, produktion, lager, skydd av civila och flyktingströmmar. Den militära delen handlar om hur vi på olika sätt kan försvara Sverige nationellt men också som en del av Nato.

Vårt operationsområde sträcker sig från Arktis i norr till norska västkusten, den svenska västkusten, infarten till Östersjön, Östersjön, Bottenviken, Finska viken, de baltiska länderna, Polen och Tysklands gränser mot Östersjön. Det handlar också om hur vi tillsammans med de andra klarar detta och hur vi dimensionerar våra försvarsmakter så att de kan ge maximalt stöd till varandra i ett skarpt läge.

Jag tror att man måste ha denna operativa helhet klar för sig när man bedömer hur vi ska bygga det svenska försvaret. Vi har alltså ett gemensamt operationsområde, och det ska sedan understödjas av Nato på olika sätt. Det är detta vår militära planering måste utgå ifrån. Det är också det man nu arbetar med i många stycken, men vi kan inte göra det fullt ut förrän vi är medlemmar.

När det gäller hur en militär organisation ska organiseras kan vi som politiker inte utgå från principen att det är något som helt ska överlåtas till Försvarsmakten. Politiskt måste vi orka ha en ståndpunkt, en synpunkt och en riktlinje.

Hade vi exempelvis inte haft en riktlinje när vi lade om Försvarsmakten från internationella insatser till nationellt försvar och orkat ta konsekvenserna – det vill säga att man då måste bygga detta från grunden med arméförband, flygförband inriktade på svenska förhållanden och en marin som ska vara kontrollerande och kunna värna de öppna sjövägarna – hade det liksom inte hänt. Sveriges riksdag är det högsta beslutande organet. Vi kan inte ha en politisk dimension som abdikerar i dessa sammanhang. Jag vill bara säga det, med anledning av det tidigare anförandet.

När ÖB i militära råd föreslår två brigader ska vi därför ha följande klart för oss: Om man ska sätta in en brigad, exempelvis i Finland, ska den omsättas rätt snabbt. Då har man alltså ytterligare 1 miljard att omsätta med. Alla som kan någonting om detta vet att det kan gå rätt så fort och att det inte är höjdpunkten i uthållighet. Finland, Sverige och Norge kommer att få ett gemensamt ansvar i Nordkalotten, och det kommer att finnas behov av mer än två brigader.

Jag tror att Försvarsberedningen och även riksdagen måste fundera på hur vi gör förstärkningar på ett sådant sätt att vi så att säga har mer än detta att förfoga över år 2030. Jag tycker att det är en grundläggande uppgift för oss, och man kan inte bara säga att man hänvisar det till Försvarsmakten. Det är ytterst en politisk fråga. Försvaret av Sverige är i grunden en politisk fråga.

Jag måste också säga att vi för vår del vill öka antalet värnpliktiga – minst 10 000 handlar det om. Även detta är någonting man måste orka ha en tydlig ståndpunkt om från ett politiskt parti; man kan inte bara abdikera och säga att Försvarsmakten får sköta det.

Nya organisationsenheter kan ligga olika i kostnadsnivå; det beror alldeles på hur man väljer att organisera dem. Det finns naturligtvis de som har en standardberäkning gällande vad det kostar, men det går att göra på lite olika sätt. Jag ska inte gå in i detaljerna i detta, men när vi föreslår Kiruna som ny organisationsenhet bygger det på Malmbanans väsentliga betydelse. Det bygger på värdlandsstödets väsentliga betydelse, det bygger på gruvan och LKAB och det bygger på Esrange. Det bygger också på de avtal vi har mellan Finland, Norge och Sverige om att värna Nordkalotten tillsammans.

Vi ser det som nödvändigt med ytterligare förbandstillväxt i området. Här måste vi liksom positionera oss utifrån alla de fakta som finns. Vem ska exempelvis sköta förhandslagringen när det gäller värdlandsstödet? Det är klart att det kommer att kräva en del resurser. Det är klart att Nato kommer att gå in i det, men det kommer också att kräva mer av oss.

Något annat jag skulle vilja lyfta är att det faktiskt går att som riksdag ha uppfattningen att luftvärnet bör vidgas i vårt land. Vi bör ha långräckviddig förmåga. Vi måste dra slutsatser av drönarverksamheten i Ukraina.

När vi talar om Norge, Sverige och Finland vill jag också markera att det vi bör bygga i Nordkalottenområdet är en i praktiken gemensam armé mellan Norge, Sverige och Finland. Det är det som måste vara utfallet, och det kommer att kräva samordning av olika slag. Även förbandens krigsduglighet – att vi verkligen ser att vi har en ökning av den – blir i slutändan en politisk fråga.

När det gäller flyg anges i det förra försvarsbeslutet både att vi ska ha fler robotar och ökad ammunitionstillgång och att vi ska ha ökad spridning på flygbaser. Det anges som en politisk målsättning. Var det fel att göra så? Absolut inte. Samtidigt är ambitionen om mer spridning, det vill säga att man ska kunna använda sig av olika flygbaser och vägbaser, någonting som ligger kvar.

När det gäller ammunitionstillgången tycker jag att det är viktigt att man som politiker kan markera att det är viktigt att prioritera. Vi bör också börja titta på nästa generations stridsflyg efter Gripen E, eftersom det är väldigt långa processer. Här har man ju börjat ett arbete tillsammans med andra länder, men det har inte gått alls på det sätt eller i den takt som det bör.

Vi måste också kunna ha en uppfattning om marinens utveckling. Det bör inledas en analys när det gäller ytterligare en ubåt. Varför det? Jo, ubåtarna är ett vapensystem som är mycket effektivt och avskräckande för en fiende. Det är också mycket centralt när det gäller underrättelseinhämtning. Det går faktiskt att ha en politisk uppfattning även om detta.

När det gäller Ukraina är den stora utmaningen ammunition i olika varianter. Det som har gjorts hittills räcker inte. EU tog ett initiativ där även Sverige finns med och där man säger att det är 1 miljon artillerigranater som ska levereras till Ukraina. Hittills har man kommit upp till 520 000, och fortsättningen är så att säga osäker i sammanhanget. Vi ser att Ukraina i stort sett dagligen i en eller annan form signalerar behovet av mer ammunition. Vad vi behöver är tydliga statliga garantier.

Det handlar om krediter för produktion och om långa kontrakt, och det handlar om att staten måste kunna investera direkt i produktionslinjen i befintlig industri. Men det måste också öppna upp för produktion för våra egna behov. Vi behöver en samlad idé och en samlad plan för hur vi ersätter det vi har skänkt till Ukraina.

När det gäller de väsentliga säkerhetsintressena är det i högsta grad en politisk fråga. Detta är kärnan i de svenska vapensystemen och i svensk produktion. Riksdagen har beslutat om stridsflyg, undervatten, krypto och sensorer. Vi bör också besluta om tillgången till ammunition, det vill säga att det ingår i paketet av väsentliga säkerhetsintressen. Det är viktigt att det är riksdagen som uttalar detta, och det är viktigt att riksdagen därmed får en återkoppling på vad som händer på detta område. Det är i så fall ett rent politiskt initiativ som är väldigt viktigt, och det tycker jag att vi ska ha kurage nog att markera.

Vi måste också inse att försvarsindustrin är en sektor som är i ständig förändring och där mycket händer. Det kan handla om förändringar i företagsledningar, det kan handla om ägarstruktur och det kan handla om inriktning av verksamheten. Det kan handla om internationella samarbetskonstellationer som riskerar att leda till förändringar i inriktning och ägande.

Är det så att detta påverkar de svenska väsentliga säkerhetsintressena – som under många, många årtionden har finansierats genom att staten har gjort beställningar – och att det riskerar att förändras på ett sådant sätt att vi inte har det under svensk kontroll måste det också finnas en beredskap från den statliga sidan för att ha ett ägarengagemang inom försvarsindustrin. Det handlar om att kunna garantera den svenska nationella profilen på de säkerhetsintressen vi har beslutat om.

Det är också så att detta handlar om arbetstillfällen. Det handlar om forskningsresultat och om långsiktig kompetens. Vi kan inte ha en smygande process som är icke kontrollerbar och där produktion och kunskap flyttar utomlands, till någonting som vi inte kontrollerar.

Socialdemokraterna står bakom partiets alla reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 8, som handlar om just de nationella säkerhetsintressena. Det handlar om Försvarsmaktens tillgång till ammunition och om beredskap för ett direkt statligt ägarengagemang i försvarsindustrin.

(Applåder)