Herr talman! Vad som löste den akuta situationen den här gången och varför vi landade just precis i den kompromissen, det kan man diskutera. Jag vill ändå säga, precis som det antyddes här, att den stora svenska insatsen var att vi var med och förhandlade fram den enighet som 26 länder kunde samlas kring, vilket vi också fick mandat för från EU-nämnden. Det bästa hade förstås varit att det hade blivit enighet mellan 27 länder redan då, men där gjorde vi en viktig insats i att hålla det så stramt som det över huvud taget var möjligt. Sedan var det också många andra som bidrog till att 26 kunde bli 27. Jag delar uppfattningen att vi gjorde vårt stora jobb i förarbetet, så att säga. Det är viktigt.

När det gäller egna medel är det en välkänd svensk ståndpunkt att vi är mycket skeptiska till detta. Så var det då, och så är det fortsatt. Nu var det en nödvändig del av den överenskommelse som fanns i december och som EU-nämnden också accepterade. Min bild är att vi är i gott sällskap med andra länder som också är mycket skeptiska, men det finns också andra som tycker att det är en viktig del av EU:s framtid.

Slaget är alltså ännu inte vare sig vunnet eller förlorat, men jag skulle säga att ganska många länder delar vår syn. Det är de vanliga länderna, alltså de lite stramare länderna som tycker att budgetdisciplin är lika viktigt på europeisk nivå som på inhemsk nivå.