Fru talman! Låt mig bara understryka att det finns gott om olika utvärderingar som pekar på att inte minst styrningen av svenskt bistånd har varit undermålig. Det är också ett faktum som understryks i andra utvärderingar att väldigt många länder som har fått väldigt stora summor, mångmiljardbelopp till och med, i svenskt bistånd, ibland under flera decennier fortsätter att vara lika beroende av bistånd nu som de var då. Då kan man förstås fortsätta att göra som man alltid har gjort - och fortsätta att vänta sig att det ska vara ungefär som det är i dag - eller försöka bryta ny mark.

Vi är måna om att fokus i biståndspolitiken ska handla mer om vad vi uppnår och om kvalitet och effektivitet än bara om hur mycket pengar som betalas ut. Det är viktigt att försöka hitta synergier med den viktiga handelspolitiken, entreprenörskap och småföretagande, så att människor får ett jobb att gå till och kan ha en egen försörjning. Då lyfter man ju hela familjer upp ur fattigdom också. Detta är den fantastiska resa vi ser att många länder har lyckats göra.

Vi måste understödja den utvecklingen och se till att vi har en situation där handel och bistånd inte ses som två olika saker utan som olika sidor av samma mynt. Det måste ske en samverkan. Det är detta som väldigt mycket av vår reformagenda handlar om.

Vad gäller Afghanistan är det svårt att verka på plats i landet eftersom talibanerna inte vill ha några hjälparbetare där. Exempelvis släpper man inte in kvinnor i landet. Det är väldigt svårt att komma runt det faktum att förutsättningarna har förändrats drastiskt på kort tid. Jag beklagar det, men det är ett beslut som har fattats av talibanregimen.

Jag vill också påpeka att UNRWA-medel omlokaliseras till andra humanitära organisationer medan vi går till botten med de här allvarliga anklagelserna. Jag hoppas att vi ska kunna få den typen av utredningar på vårt bord väldigt snart och kunna ta ställning till dem. Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.