Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar på min interpellation! Jag är glad att vi är överens om att det är viktigt att stödja barn med hjälp av bistånd. Men det måste också visas i konkret handling. Jag skulle vilja få svar på frågan om regeringen har gjort någon konsekvensanalys i enlighet med barnkonventionen när det gäller reformagendan för biståndet.

I Ukraina har barn och familjer drabbats hårt av kriget. De har fått sina liv förstörda. Barn har förlorat familjemedlemmar, sitt hem och sin skola. Flyglarm och skyddsrum har blivit en del av det nya normala. Unicef är en FN-organisation som har funnits i landet sedan dag ett när kriget utbröt och som fortsatt finns på plats. Det är bra att Sverige stöder Unescos krisfond, som bland annat stöder renovering och återuppbyggnad av skadade och förstörda förskolor och skolor i Ukraina.

Men jag blir oroad över att Sverige nu skär ned på kärnstödet till FN. FN har de muskler som krävs för att snabbt vara på plats i en akut krissituation som i Ukraina, Afghanistan och Palestina. Kärnstödet behöver snarare stärkas.

När det gäller den feministiska utrikespolitiken säger ministern att den bara har varit en etikett. Men utvärderingen visar att den feministiska utrikespolitiken har haft effekt och att flera länder har följt det svenska exemplet. Att nu överge den är att skicka fel signaler, som kan äventyra det strategiska arbetet för flickors rättigheter.

Mer än 40 procent av Afghanistans befolkning är under 15 år. 23,7 miljoner afghaner bedöms enligt FN vara i behov av akut hjälp under 2024. Det är mer än halva befolkningen. Majoriteten av dessa är barn och kvinnor. Mer än 3 miljoner barn under fem år är undernärda. Barnarbete och barnäktenskap tilltar, och frekvensen av våld i hemmet rapporteras öka. Flickors utbildning är hotad till följd av talibanregimens kvinnofientliga lagstiftning. Endast 3 procent av landets flickor har tillgång till utbildning över årskurs 6. Här är de insatser som Rädda Barnen, Unicef och Svenska Afghanistankommittén gör mycket viktiga för att erbjuda exempelvis utbildning till flickor.

Detta stöd skulle man ha kunnat fortsätta med utan några problem, som jag ser det. Det är allvarligt att regeringen nu skär ned på stödet till Afghanistan. Varför väljer regeringen att dra ned på Sveriges stöd till afghanska barn och kvinnor när det behövs som allra mest?

Barnen i Gaza är troligen de barn som i dag är allra mest utsatta. Tusentals barn har dödats och ännu fler skadats och fått ben eller armar amputerade - för att inte tala om alla de barn som är svårt traumatiserade efter att ha upplevt och bevittnat hur deras nära och kära dödats och skadats. Att i det här läget stoppa biståndet till UNRWA är ett hårt slag mot barnen i Gaza.

Ministern har tidigare sagt att det går att omfördela biståndet till andra organisationer i Gaza, men det är inte möjligt. Det bekräftas av organisationerna själva, som säger: Vi kan inte göra detta. Vi är beroende av UNRWA för att få ut stödet. Det finns ingen annan organisation som kan nå ut till de behövande i Gaza på det sätt som UNRWA gör. 2,2 miljoner människor i Gaza står på randen till en svältkatastrof, vilket självklart drabbar barnen allra hårdast. Här måste regeringen tänka om och tänka rätt.

Det är uppenbart att regeringen måste göra mer för att garantera att barns rättigheter tas till vara i svenskt bistånd.

Jag vill återigen få svar på frågan: Har regeringen gjort någon konsekvensanalys utifrån barnkonventionen när det gäller den nya reformagendan för biståndet?