Herr talman! Ministern säger i den här debatten att han är väl medveten om situationen i den småländska trähusindustrin och i Jönköpings län, som både han, jag och interpellanten kommer ifrån.

Jag vet att ministern har träffat företrädare för de företag som nu har varit tvungna att säga upp stora delar av sin personal men också företrädare för de kommuner som företagen finns i. Jag var själv med på ett sådant möte när Andreas Carlson var ganska ny på sin post. Redan då var oron stor när man såg att byggandet bromsade in och vad det skulle kunna innebära för företagen och deras anställda.

Tyvärr har deras farhågor besannats. Vid trähusfabriken i Myresjö i min hemkommun Vetlanda har 120 personer blivit av med jobbet. I Vrigstad i grannkommunen Sävsjö är det ungefär lika många. I Nässjö och Gislaved blir 90 personer arbetslösa när deras arbetsgivare inom trähusindustrin blir tvungna att sätta företaget i konkurs.

Men det är inte enbart de som bygger hus och moduler i fabrik som drabbas. Underleverantörer som tillverkar till exempel fönster och golv har också fått säga upp personal och har det enormt tufft. På fönsterfabriken i min hemkommun Vetlanda - återigen - har personalstyrkan minskat med en tredjedel som en direkt konsekvens av minskat byggande, särskilt inom industrin.

Både företag och fackförbund har vädjat om att regeringen ska agera för att branschen ska klara sig igenom krisen. Man har efterfrågat stöd som gör att man kan behålla personal men också reformer som får igång byggandet av bostäder. Men de åtgärder som regeringen pratar om och som Andreas Carlson nämner här är inte tillräckliga. Nu har i stället parterna varit tvungna att agera utan stöd från regeringen. I förra veckan tecknade man avtal om korttidspermittering utan statligt stöd.

Företagen och de anställda får nu själva betala priset för krisen på bostadsmarknaden, och detta i ett läge då svenska löntagare har förlorat tio års reallöneökningar och företagen drabbats av stora kostnadsökningar.

Det är oerhört tufft för de anställda att tvingas välja mellan att behålla jobbet och att sänka sin lön. Men branschen har varit tvungen att agera för att rädda kvar nödvändig kompetens för att kunna hålla igång produktionen och ha möjlighet att skala upp när det vänder. Trots detta har kompetenstappet varit enormt i branschen.

Det är inte rimligt att det är de enskilda företagen och anställda som ska betala priset för den här krisen. Regeringen kan besluta sig för att stötta branschen genom ett statligt stöd till korttidspermittering och kompetensinsatser under tiden. Men hittills har man stått bredvid och tittat på - följt frågan, som ministern säger i sitt interpellationssvar här.

Ministern har nu följt frågan i ett och ett halvt år med ständiga varsel och uppsägningar av personal och ständiga konkurser. Vad är ministerns svar på branschens rop efter stöd och insatser? Vilka ytterligare åtgärder kan ministern tänka sig att vidta? Han öppnar ju ändå för det.

Branschen efterfrågar stöd för att kunna behålla kompetens på samma sätt som under pandemin när vi stöttade företag som då riskerade konkurser och stora kompetenstapp. Vad är skillnaden mellan då och nu? Varför vill inte regeringen agera?