Herr talman! Jag noterar att jag fick ett nej på min första fråga, om regeringen och ministern avser att ta några som helst politiska initiativ för att avhjälpa den kostnadskris som landets kommuner och regioner men också kulturlivet befinner sig i.

Jag noterar också att ministern inte verkar ha analyserat läget. Det är anmärkningsvärt. Jag tänker återkomma till det i mitt anförande, för det kan väl inte på något sätt vara en överraskning att Sverige befinner sig i en inflationskris.

Hela valrörelsen handlade om hur vi bäst skulle möta det säkerhetspolitiska hot som Parisa Liljestrand nämner i sitt svar - hur vi skulle rusta Sverige starkt för den säkerhetspolitiska situation vi ser, med krig i Ukraina, i vårt närområde, men också hur vi skulle rusta landets kommuner och regioner starka för att se till att vi klarar vår välfärd. Jag uppfattade i alla fall att väldigt mycket av valdebatten handlade om just det.

Vi förlorade som bekant valet. I stället fick landet en SD-ledd regering.

Sedan ett år tillbaka har i alla fall jag analyserat läget när det gäller barn och unga och kultur, idrott och fritid i vårt land. Jag leder en arbetsgrupp som Socialdemokraterna har tillsatt.

Jag kan konstatera att väldigt mycket är känt. Men vi vet att klass har enormt stor inverkan på om man deltar i kulturlivet. Vi vet att geografi i bemärkelsen avstånd och om man bor i centrala delar av våra städer betyder mycket. Vi vet också att ekonomi är en viktig faktor för att barn och unga, som den här interpellationen handlar om, ska ha råd och möjlighet att delta i idrottsliv och friluftsliv.

Vi vet också att andra faktorer som kulturell bakgrund och kön används för att förklara att vi lever i skilda världar. Vissa deltar i kulturen, idrotten och friluftslivet i enormt stor utsträckning, och andra står långt ifrån.

Med den kris vi befinner oss i växer klyftorna och skillnaderna i vårt land. Hushållens ekonomi har försämrats de senaste åren. SD-regeringen verkar stå passiv inför den kris som vanligt folk nu genomlider. Vi ser att tio års reallöneökningar har utraderats och att matpriserna har stuckit iväg kraftigt och stigit mer än i jämförbara länder i vårt närområde.

Men till saken. Detta har också påverkat våra kommunala kulturskolor, som tvingas spara. Nio av tio kulturskolor sparar. Vi ser hur inflationen pressar kultur- och fritidsförvaltningarna och politikerna runt om i landets kommuner. Fyra av fem statliga institutioner sparar, och 55 procent av landets kommuner säger att man gör neddragningar i just barns och ungas fritids- och kulturverksamhet.

Jag tänkte återkomma till det jag skulle kommentera - att politik är prioritering. Det här är andra året som regeringen styr under inflation. Det är den andra budgeten som regeringen lagt fram i den här kammaren. Det är andra gången som regeringen prioriterar stora skattesänkningar för landets allra rikaste och låter vanligt folk betala. Hur kommer det sig att regeringen gör den prioriteringen och pressar vanligt folk i stället för att se till att vi räddar alla barns och ungas möjligheter till en aktiv fritid?

Med det vill jag ställa frågan igen. Kommer ministern att genomföra satsningar för att alla barn och unga ska kunna delta i landets kultur- och idrottsverksamheter?