Fru talman! Hela förra året hörde vi hur tufft det var för hushållen, och precis som vi har beskrivit och fortsätter att beskriva har matpriserna ökat och räntorna och hyrorna dragit iväg. Under hela förra året vittnade människor om att de vände ut och in på sina plånböcker och sina sparkonton, och nu efter jul och nyår nås vi av rapporter om att en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat.

Fru talman! I förra veckan rapporterade Kronofogden att nya nivåer av krediter har uppmätts. Svenskarnas skulder har nått historiska nivåer, dessutom i en generation som är uppfostrade att spara först och köpa sedan - men det går inte i dagens Sverige. Vi nås av dessa katastrofala nyheter samtidigt som bankerna tar ut otroliga övervinster, vars storlek är oerhört svår att få grepp om.

Organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar berättar att endast en av tre ensamstående föräldrar har råd att låta sina barn delta i en organiserad fritidsaktivitet. Sex av tio kvinnor känner oro över att de av ekonomiska skäl inte kan separera eller skilja sig.

Hur menar finansministern att hon stöttar de svenska hushållen under rådande kris? Jag tror att få upplever att finansministern gör detta. Jag håller med om att inflationen ska bekämpas, men det kan väl inte få kosta människor hur mycket som helst. Konsekvenserna sträcker sig bortom inflationsbekämpningen. Ökade ekonomiska klyftor och försämrad folkhälsa är förluster som inte hämtas hem per automatik för att inflationen går tillbaka. Det är samhällskonsekvenser som är så långtgående att de borde få även en moderat finansminister att skruva på sig. Var går gränsen för finansministern? Hur fattiga ska svenskarna bli innan finansministern överväger att agera?

(Applåder)