Fru talman! Jag börjar med Sekos rapport från 2022, som jag haft anledning att återkomma till några gånger under mina första 14-15 månader i den här rollen. Vi ska verkligen inte avsluta det här trivsamma utbytet denna tisdagskväll i polemisk anda. Men det är väl ändå svårt att inte ta fasta på att den siffra som Anna Wallentheim redogjorde för, nämligen fördubblingen av problematiken i kriminalvården mellan 2017 och 2022, får ses som ett ganska brutalt bokslut över den politik som fördes fram till regeringsskiftet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi sökte mandat hos väljarna för att få ordning på Sverige, som vi sa, tyckte en del att det lät lite anspråkslöst. Men i det låg i väldigt hög grad att få ordning på brottsligheten och rättsväsendet och ge rättsväsendets alla aktörer, inte minst Kriminalvården, bättre förutsättningar att fullgöra sina uppgifter.

Det här är lite av en atlantångare - ingenting man vänder på en femöring. Men jag är övertygad om att det vi gör nu har goda förutsättningar att hantera krisläget på kort sikt. Detta har egentligen inte alls någonting att göra med Tidöavtalets straffrättsliga reformer. Dessa är som sagt ännu inte på plats och har ännu inte fått någon effekt på kriminalvården. Likafullt måste situationen hanteras. Men det måste också skapas långsiktiga förutsättningar för att möta samhällsutvecklingen och öka brottsuppklaringen. Fler personer kommer att sitta i fängelse i framtiden, och det under längre tid. I det sammanhanget vill jag också ta fasta på att det inte minst är betydelsefullt att säkerställa att kvinnor som sitter i fängelse får göra det under rimliga villkor.

Jag skulle också vilja ta upp det här med dubbelbeläggning, eftersom det har nämnts i ett par inlägg. Jag tror att vi bara måste ta in att det är det nya normala. Det är i hög grad så redan i dag. Naturligtvis hanteras det nu under lite mer krävande omständigheter, eftersom dagens anstalter inte är byggda med sikte på dubbelbeläggning. Men allt som är på gång kan planeras med utgångspunkten att man ska dela cell.

Mitt intryck är faktiskt inte att dubbelbeläggningen innebär ett generellt problem för vare sig trygghet och säkerhet eller möjligheten att bedriva en meningsfull återfallsförebyggande verksamhet. Jag får snarare intrycket att det som innebär problem vad gäller exempelvis trygghet, säkerhet och integritet med det nu rådande trycket är att så många personer ska dela på gemensamhetsytor.

Det är väldigt individuellt hur man upplever att dela cell med någon annan. Det sker ett mycket metodiskt arbete från Kriminalvårdens sida för att se till att rätt personer delar cell med varandra och så vidare. Jag tror att det finns ett positivt utvecklingstryck i det läget. Sett i ett internationellt perspektiv är detta inte alls någonting konstigt. Tvärtom förekommer det i många andra länder att det är ännu fler personer som delar cell.

Jag tror att det här kommer att vara en nödvändig del av den förändring som sker. Men det är klart att det alltid kommer att finnas individuella behov av olika slag som måste kunna tillgodoses även i ett sådant normalläge. Det kan gälla allt från psykosociala problem till möjligheten för intagna kvinnor att träffa sina barn. Det är klart att kriminalvården måste ha kapacitet att hantera den typen av individuella behov även i det nya normalläge som vi ser framför oss.