Fru talman! Jag skulle vilja återvända till ett par saker i ministerns första inlägg som jag ser väldigt positivt på, nämligen vikten av att kriminalvården kontinuerligt utvecklar sitt arbete för att minska risken för återfall i brott. Ministern pekade på att vi ju ska få människor att bryta den kriminella livsstilen och att det faktiskt är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna som kriminalvården har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att dömas till ett fängelsestraff har många dimensioner. Dels ska det vara kännbart för den som begår grova brott att samhället aldrig accepterar den typen av utveckling eller ser mellan fingrarna, dels handlar det om att brottsoffer ska få upprättelse. Det handlar också om att vi vill se till att tiden i fängelse gör att man bryter den kriminella livsstilen. Ministern är lika medveten som jag om att det sistnämnda tyvärr är något som börjar prioriteras ned eftersom överbeläggningen på anstalterna leder till ökad psykisk ohälsa, längre inlåsningar för att hantera det praktiska, färre möjligheter till utevistelse, färre aktiviteter och färre möjligheter att bryta mönstret.

Hela 65 procent av de anställda på Sveriges anstalter anser att kriminalvården har små möjligheter att klara sitt uppdrag, enligt Sekos rapport från förra året. Det är en ökning med nästan 100 procent jämfört med motsvarande siffror 2017. Under bara några år har siffran alltså ökat radikalt. Det gäller andelen av personalen som anser att kraven inte går att leva upp till.

Enligt Seko slår krisen väldigt hårt mot deras medlemmars arbetsmiljö. Den kommer också att slå mot samhället när myndigheten inte klarar sitt uppdrag. För kvinnorna blir det extra påtagligt.

Det har framkommit i diskussioner med personal att intagna inte längre kan ha sina spädbarn hos sig. För dem som lyssnar och inte riktigt förstår detta eller vet hur det går till kan jag berätta att intagna har rätt att vara med sina spädbarn om det anses vara för barnets bästa. Det kan till exempel uppstå sådana situationer när föräldrar har väldigt korta strafftider, när frigivningen är nära eller när det inte finns någon lämpligare placering för barnet. Det är kriminalvården och socialnämnden i respektive kommun som beslutar om det. Men dubbelbeläggningen gör att kriminalvården själv nu uppger att man inte längre kan stå för säkerheten för spädbarnen. Självklart är det så att vi inte kan låta spädbarn vistas i dubbelbelagda rum. Det finns inte utrymme för att ha sina barn där.

Det här är något som inte underlättar vare sig en kvinnas psykiska mående eller hennes möjlighet att fokusera på att förändra livsstilen. Än en gång vill jag lyfta fram frågan hur vi ser till att säkerställa arbetsmiljön inom kriminalvården, där man upplever att man inte kan leva upp till sitt uppdrag, och stärka de intagnas välmående, så att de kan bryta med sin kriminella livsstil.

(Applåder)