Fru talman! Nu börjar den här debatten närma sig pudelns kärna, och jag uppskattar att Marcus Wennerström åtminstone i sitt sista inlägg förde den dit.

Just det som Marcus Wennerström tar upp är en del av de strukturella problem med det civila försvaret som vi just nu arbetar för att åtgärda. Det handlar om att säkerställa att vi har författningsberedskap så att ingen, som interpellanten säger, ska behöva bryta mot lagen. Vi har haft för krångliga regelverk som inte har tagit höjd för säkerhetspolitiska lägen av det här slaget. Det är precis detta som det handlar om.

Men, fru talman, jag vill bara ge interpellanten delvis rätt i påståendet att en krigsorganisation innebär att vi ska göra allt som vanligt fast ännu mer eller lite till. I själva verket handlar detta att bygga en krigsorganisation väldigt mycket om att definiera vad vi inte ska göra i händelse av höjd beredskap. Det vill säga: Vad är inte totalförsvar i händelse av högsta beredskap? Vilken verksamhet i kommunen eller i myndigheten ska vi lägga på sparlåga för att prioritera om resurser till att fokusera på den verksamhet som är helt samhällsnödvändig och krigsviktig i händelse av ett väpnat angrepp?

Det är denna typ av planeringsförutsättningar som man bara kan skaffa sig på ett ändamålsenligt sätt under fredstida förhållanden. Det är därför budskapet att sätta igång finns. Det uppdraget finns redan. Men trots det ser vi att alltför få kommuner och myndigheter har tagit detta ansvar.

I dag kom dock glädjande siffror om att ännu fler kommuner just nu gör precis detta. Det understryker möjligen vikten av strategisk kommunikation, som Socialdemokraterna av någon outgrundlig anledning tycks vända sig emot.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.