Fru talman! Om jag var del i det som statsrådet upplevde som raljant var det aldrig min mening. Det här är högst allvarliga frågor, och vi ska diskutera dem för vad de är. Därför är det kanske bra att börja med att fokusera där statsrådet slutade, på det kommunala självstyret.
Det är självklart så att om vi tittar på det utifrån krisberedskapen är det kommunala självstyret och ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen väldigt viktiga parametrar att väga in i det arbete som ska göras. Det är helt korrekt. Men det jag ville lyfta fram i mitt första inlägg och där det verkligen saknas tydlighet är det strategiska ansvaret i planeringen för att vara en stödresurs också till det militära försvaret.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är där det blir problematiskt när vi likställer Gotlands situation med den i Grums. Inget ont om Grums, men enligt min mening har Grums ett annat militärstrategiskt intresse och en annan viktighet än Gotland.
För att beskriva mer konkret vad det är för uppgifter som landar på kommuner nu när det trycks på och går fort och ibland kanske blir fel är det ju så att vi har kommuner som till exempel har regementen i sig. Där kommer det om inte order så väldigt tydliga förväntningar om att ställa om mycket verksamhet och ladda upp för att kunna arbeta med värdlandsstöd utifrån den Natoansökan som vi har genomlidit en alltför lång process för att den förhoppningsvis snart ska gå igenom.
Det handlar om överförda hotbilder som - nu är även justitieministern här - säkerhetsskyddet behöver hantera. Det innebär att kommuner till följd av att de har till exempel ett regemente i kommunen behöver axla det ansvaret, göra mycket djupare säkerhetsanalyser och vidta åtgärder som kostar väldigt mycket pengar om de ska kunna leverera nödvändig försörjning till de här regementena.
Det handlar alltså om överförda uppgifter från statens vilja att kunna militärt försvara landet som landar på utförande i kommuner. Det är där jag inte riktigt får ihop pusselbitarna, och det är där jag oroas på riktigt. Må så vara att det utifrån ett pr-perspektiv har blivit väldigt mycket hallå kring statsrådets tal i Sälen, men rädsla som drivkraft för att utveckla ett civilt försvar i landet är inte rätt väg att gå.
Jag tycker att det var en mycket bättre ton när vi avslutade den förra interpellationsdebatten, där vi pratade om samlandet av folket. Det är också dit vi behöver lyfta fokus för att landa där.
Min fråga som är underliggande för den här interpellationen kvarstår, för jag saknar fortfarande en tydlig inriktning från regeringen för hur man avser att se till att kommuner och regioner får möjlighet att axla det ansvar som de så gärna vill ta. Det belyses extra noga i de inlägg som vi hört om sjukvårdens förutsättningar eftersom det inte går att separera välfärdens funktion i vardagen från välfärdens funktion när det blir kris eller krig.
(Applåder)