STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Jag uppfattar i och för sig inte jättemånga konkreta frågor i de inlägg vi just har hört, men jag ska ändå försöka att besvara det som jag uppfattar är det som interpellanten far efter. Det är frågan om hur man förhåller sig till att alla inte har råd att hålla samma nivå av hemberedskap.
Det korta svaret är det jag alltid brukar säga: Alla som kan bör ta ansvar för sin hemberedskap, för det förbättrar förutsättningarna för oss alla att gemensamt ta hand om dem som inte kan. Utgångspunkten bör vara att den som i normalfallet kan ta hand om sig själv förväntas göra det även under kris eller, ytterst, i ett väpnat angrepp. Det är en plikt som åläggs varje svensk som är mellan 16 och 70 år gammal. Vi har totalförsvarsplikt i det här landet, det vill säga att man förväntas ställa upp för Sverige.
För att kunna ställa upp för Sverige måste man ta ett grundläggande ansvar för sin hemberedskap. Alla kan inte göra det på samma nivå. Alla har olika förutsättningar. Detta är något vi naturligtvis behöver beakta. Men jag tycker att det hela tiden för diskussionen åt fel håll, nämligen bort från egenansvaret. Egenansvaret är mycket stort i det här sammanhanget. Egenansvaret är till och med så stort att det i botten på detta finns en plikt att hjälpa till. Det får vi aldrig glömma bort.
Den andra frågan var: Tänker jag ta ett initiativ för att i Regeringskansliet analysera kostnaderna för hemberedskapen? Det korta svaret är nej. Jag tycker inte att vi ska använda regeringens dyrbara resurser till det när man med enkelhet kan göra det med en miniräknare. Gå in på krisinformation.se. Om man vill ha en uppfattning om vad detta kostar kan man lägga ihop det som räknas upp där. Och detta är ingen tvingande uppräkning. Jag brukar säga att hemberedskap inte är en prylsport. Det handlar väldigt mycket om förhållningssätt, mental inställning och så vidare.
Precis som interpellanten nämner är förväntansbilden hos delar av befolkningen kanske inte kalibrerad till det säkerhetspolitiska läget. Det är naturligtvis också en av anledningarna till att vi nu försöker tala med tydlighet: Man kan inte som privatperson, om man i normalfallet klarar sig väl utan stöd och hjälp från samhället, förvänta sig att när krisen står på vår tröskel eller om kriget, gud förbjude, skulle stå på vår tröskel få hjälp av samhället. Det är då man själv måste hjälpa samhället; det är utgångspunkten för detta.
Vi behöver därmed kalibrera om förväntansbilden på samhället, på staten och på det offentliga i händelse av, ytterst, ett väpnat angrepp. Det är naturligtvis en viktig poäng med att vi nu uttrycker oss på det sätt som vi gör.
Vi kommer från en lång tid av avspänning efter det kalla krigets slut. Den tiden är förbi. Efterkrigstiden är förbi. Vi går in i ett nytt paradigm, och det kräver en mental omställning hos det svenska folket. Det kräver att man förstår att vi nu lever i en allvarstid.