Fru talman! Jag tycker att det var värt att begära ordet utifrån en liten strof i svaret på interpellationen som är otroligt viktig. Jag vill ta tillfället i akt att lyfta detta, för jag tror att det är viktigt också i den beredskap och den planering som vi som land står inför.

Det handlar om formuleringen att den som i vanliga fall har stöd behöver kunna få det också i kris. Det är helt korrekt, och kommunerna har ett väldigt stort ansvar för att ge detta. Men det som ibland saknas, och det jag tycker att interpellationen från Per-Arne sätter fingret på, är de människor som i vanliga fall inte behöver stöd. Det är de som i dag är precis på gränsen till att vara biståndsbedömda. Vi lever i ett land där vi har en befolkning som bara blir äldre och äldre och där nivån på gränsen för att få stöd från samhället blir högre och högre om vi inte tillskjuter medel och om inte får en starkare välfärd.

Jag skulle som sagt bara vilja ta tillfället i akt att skjuta in även den gruppen. Hur ser statsrådet att kommunerna ska kunna möta behovet hos en åldrande befolkning med allt större behov av stöd parallellt med att vi behöver utveckla ett starkare civilt försvar och en starkare krisberedskap? Det är en sak att i vardagen hjälpligt kunna ta hand om sin egen situation, men det är en helt annan sak när strömmen går, när vattnet är borta och när värmen försvinner.

Som statsrådet tydligt påpekar i sitt svar kan vi absolut bygga en viss beredskap genom att ha kontakt med dem som är nära. Men när krisen är framme är det långt ifrån hela Sverige som har någon nära vare sig geografiskt eller rent umgängesmässigt.