Fru talman! Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Nog känns det att det är väldigt bistra tider, och för många bistrare än för andra.

Den ekonomiska krisen slår oerhört hårt mot stora delar av vårt samhälle. Den som hade det svårt redan tidigare får det nu ännu svårare. Utöver att hantera en skör privatekonomi ska många vuxna nu också hantera både sin egen och sina barns oro för att det kanske kommer att bli krig. Skolor och förskolor övar in- och utrymning, och personal möter barn och unga och tränas i att möta mer oro och rädsla. Varje enskilt hushåll uppmanas å det bestämdaste att se över sin egen krisberedskap. Vi som har råd kan hamstra vevradio, bränsle och batterier. Den som inte har råd ska lita till sin granne. Det är så jag tolkar statsrådets svar på Per-Arne Håkanssons bekymrade frågeställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är, som jag sa förra tisdagen när jag deltog i en sjukvårdsdebatt om sjukvårdskris och krav på regionerna, odelat för gemensam beredskap. Jag är odelat för ett starkare civilt försvar. Men jag kan inte begripa hur regeringen, och inte minst Bohlin själv, kan ta till sådana brösttoner om vikten av gemensam beredskap när man inte tar ett större ansvar själv.

Jag kommer från Gotland. På 61 000 invånare ska vi ta ansvar för vårt läge i händelse av kris och krig. Vi ska bygga civilförsvarskapacitet modell större, och vi går samtidigt med 400 miljoner kronor i underskott och saknar därmed reell möjlighet att bygga den efterfrågade överkapaciteten.

Den som lyssnar kanske undrar: Varför nämner jag det här när vi ska diskutera hushållens krisberedskap? Jo, fru talman, det gör jag för att jag befarar att regeringen opererar enligt samma logik i båda fallen: Regionerna får själva ta ansvar för att bygga civilförsvarskapaciteten bäst man förmår, och var och en av oss får själva bygga hemberedskap bäst vi förmår. Vi som har råd kan fynda på beredskapssajter och bunkra konserver till kampanjpriser. Men som författaren Susanna Alakoski skriver: Den rike kan handla på rea, men den fattige när han har råd. Det blir tyvärr tillämpligt för både kommuner och regioner men också för privatpersoner.

Detta är långt ifrån "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". I försvaret av Sverige vore just den devisen högst tillämplig att arbeta efter. Vi är nämligen inte starkare eller uthålligare än vår allra sköraste medborgare, och hans eller hennes beredskap anser jag att vi har ett gemensamt ansvar för. Jag undrar såklart: Vad anser egentligen statsrådet Carl-Oskar Bohlin om detta?