Herr talman! Sedan valet 2014 har jag haft den stora äran att representera Socialdemokraterna här i Sveriges riksdag. Jag har också den stora förmånen att representera Skånes norra och östra valkrets. I min valkrets är E22:an direkt avgörande för att människor ska få vardagen att gå ihop.
I de östra delarna av Skåne är infrastrukturen många gånger under all kritik. Här finns ytterst få järnvägsstationer och järnvägsledningar. Det gör att E22:an blir avgörande för att människor ska kunna ta sig till och från jobbet, till och från skolan, till och från släkt och vänner och till och från sjukvård. När E22:an korkar igen påverkar det stora delar av östra Skåne, från norr till söder. Och det påverkar väldigt många skåningar.
Det är svårt för oss som inte satt fast i trafiken den 3 januari att föreställa oss hur det påverkade människor både fysiskt och psykiskt. Det är svårt att förstå den totala känslan av ovetskap, och det är svårt att förstå den oro och rädsla som många som satt fast i bilarna kände.
Historierna från den 3 januari är dock många, för det var många som satt fast i trafiken. Det är historier om hur tusen bilar fastnade i trafiken. Det är historier om hur personer fick smälta snö för att få i sig vätska. Det är historier om hur människor med diabetes satt livrädda i sina bilar för att de inte visste hur de skulle klara situationen om de skulle få ett anfall. Det är historier om hur kylan på natten gjorde att människor satt i sina bilar och var rädda för att faktiskt frysa ihjäl. Det är historier om hur personer fick hitta lösningar för att uträtta sina behov då de satt fast i nästan ett dygn samtidigt som det var storm och kyla utanför. Det är historier om ett mardrömsdygn.
Vad som har varit återkommande i dessa historier är den totala avsaknaden av information. Det är en besvikelse över att det inte fanns några som åtminstone knackade på bilarna och frågade: Hur klarar ni er? Har ni mat? Har ni vatten? Klarar ni kylan? Man knackade alltså inte ens på för att se ifall människorna i bilarna levde. Detta har människor upplevt som en otroligt stor oro - det handlar om framtiden och om det som man fick uppleva.
Dessa historier, herr talman, har också bidragit till att vi socialdemokrater nu menar att vi måste se till att säkra våra vägar och stärka beredskapen.
Är en regering ansvarig för att det snöar? Nej, det är man såklart inte. Däremot är det tydligt att några av de förslag som vi presenterar och framför allt som vi har presenterat hade kunnat göra skillnad. Där har regeringen ett ansvar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Redan i somras krävde vi att det ska finnas en beredskapsgeneral för att koordinera hjälpinsatser mellan länsstyrelser, kommuner, regioner och andra berörda myndigheter. Men det valde regeringen att inte lyssna på. Det hade kunnat göra skillnad i en sådan här situation.
Utöver det menar vi att också andra saker behöver komma till, andra krav och alla andra beredskaper, för att hantera en sådan här situation. Om vi i Sverige ska ha god beredskap behöver vi ha en pålitlig och välfungerande infrastruktur. Alla i Sverige måste kunna lita på vägarna och järnvägarna. Men så ser situationen inte ut. I Sverige korkar nämligen både järnvägar och vägar igen alldeles för ofta. E22:an är tyvärr ett lysande exempel.
Det kommer många vackra ord från ministern och regeringen gällande denna situation. Men faktum är att regeringen med sin politik monterar ned stora delar av vår infrastruktur och inte gör det som krävs. Samtidigt uppmanar man människor att ta sitt ansvar om krisen och kanske kriget kommer. Men ändå väljer man att dra ned på statens ansvar. Exakt vilka signaler skickar detta i tider av oro?