Fru talman! Det kan aldrig vara ett hot att riksdagens ledamöter är engagerade i människors psykiska hälsa och de utmaningar som psykisk ohälsa kan föra med sig i livet. Jag ser det som ett utomordentligt bra löfte. Ju fler som är engagerade i de här frågorna, desto bättre är det för samhället som helhet.

Vi följer förstås frågan om resurser. Jag har nämnt att vi fortsätter att hålla i den ökade satsning vi gör på barn- och ungdomspsykiatri. Vi jobbar med att stärka gemenskapen för människor, så att färre ska behöva uppleva den ensamhet som kan vara en bakomliggande orsak till att de mår dåligt.

Vi behöver förstås se till att vården blir tillgänglig och kommer människor till del när de söker den, men vi måste också arbeta med faktorer som påverkar detta. Det handlar om att ungdomar sover för lite, har för lite fysisk aktivitet och ägnar väldigt mycket tid åt ostrukturerad men tidskrävande skärmanvändning. Det är också något som vi behöver fundera på och analysera. Till detta kommer också skolan. Det finns många faktorer som vi behöver diskutera och fundera på hur de påverkar killar respektive tjejer.

Jag förde själv väldigt många sådana samtal på OECD:s hälsoministermöte i veckan, där vi talade mycket om detta. Många länder upplever en ökande psykisk ohälsa - både att folk söker mer hjälp och att de de facto mår sämre på olika sätt. Där behöver vi hjälpa varandra mellan länder, inte minst de nordiska länderna, som ju liknar varandra i mycket. Vi har liknande utmaningar i våra hälsosystem. Där kan vi, precis som Eva Lindh pekar på, dra mer nytta av varandra och se vem som gör saker som gör att vi lyckas. För det är som Eva Lindh säger: Tiden har vi inte riktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.