STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Eva Lindh för denna möjlighet att särskilt lyfta fram just mäns och pojkars situation i det här sammanhanget. Vi har ofta - och ska ha - en diskussion om hur unga flickor har det. De har det väldigt besvärligt. Vi vet att många har ökande nivåer av oro, ångest och stress kopplat till många faktorer. Det finns olika saker i livet som påverkar på olika sätt. Men vi vet samtidigt att män och pojkar i större utsträckning väljer att ta sitt liv; man hamnar i en situation där man inte ser någon annan utväg. Det är en situation som ingen ska behöva hamna i. Därför uppskattar jag att vi tar tillfället i akt att diskutera den här situationen särskilt.

Jag tycker att det finns några saker som är särskilt uppseendeväckande vad gäller män. Eva Lindh talar om möjligheten att tillsammans med andra i olika situationer prata om livet och de här sakerna. Det tycks vara svårare för män. Det tycks vara så att män har lite mindre tillgång till detta än vad kvinnor har. I den nationella folkhälsostudien från 2022, tror jag att det var, framgick det tydligt att män upplever en större emotionell ensamhet än kvinnor; man upplever att man inte har någon att anförtro sig till eller samtala med när det gäller frågor som på olika sätt rör känslolivet.

Det vet vi också när vi tar olika initiativ för att möta känslor av ensamhet i Sverige. Det är svårare att nå fram till män i de här sammanhangen. Det behöver vi fundera på. Hur kan vi och civilsamhället organisera oss? Hur kan våra myndigheter och andra fundera på hur vi också når männen? Det gör vi förstås, men det finns uppenbart mer att göra.

Jag tänker också på den mycket intressanta och oroväckande studien som kom från Kairos Future där man mäter hur människor ser på sitt eget liv. Där var den grupp i samhället som hade störst känslor av meningslöshet i förhållande till sitt eget liv unga män. Det hade ökat mycket kraftigt i befolkningen som helhet och inte minst för den gruppen. Det är verkligen något att fundera på.

Nu har vi ett antal initiativ och inte minst en strategi för ökad psykisk hälsa. Min uppfattning är att vi i mycket högre utsträckning måste mobilisera hela samhället i de här frågorna, myndigheter i bred mening, kommuner och regioner förstås och att inte bara se det som ett vårduppdrag. Det är viktigt.

Där ska vi göra insatser för att korta tider och annat. Men som Eva Lindh också pekar på gäller det att vi får ett samtalsklimat för både kvinnor och män där vi kan tala om de här sakerna. Det gäller att både kvinnor och män ser att de har en möjlighet och att det är helt okej att söka hjälp när de inte mår bra. Det behöver vi helt uppenbart arbeta mer med. Jag är glad att vi har den här diskussionen.

Relativt snart får vi ett betänkande från utredningen om haverikommission om självmord. Där har vi en förhoppning om att vi ska göra bättre analyser om de situationerna. Det ska vi inte göra för att peka finger utan för att lära oss mer om hur vi ytterligare kan arbeta för att skapa ett skyddsnät och förebygga situationer. Där behöver naturligtvis skillnaderna och dimensionerna rörande såväl män som kvinnor finnas med.