Fru talman! Det var ett intressant inlägg från ledamoten Kärrholm.

Jag undrar om Fredrik Kärrholm på riktigt tror att det vid regeringsskiftet 2014/15 var guld och gröna skogar – att allt stod rätt till, att ojämlikheten var utraderad, att brotten var på tillbakagång och att polisen hade alla förutsättningar den efterfrågade. Jag vet att Fredrik Kärrholm är väldigt initierad i just detta då han har polisbakgrund. Jag tror inte att så var fallet. Jag tror att det fanns stora utmaningar redan 2014/15, som vi sattes att hantera. Det var ett arv från tidigare regeringar – ett arv efter åtta år av alliansregeringar styrda av Kärrholms eget parti.

Jag vet inte om debatten ska handla om vem som är mest självkritisk. Så kan vi förstås hålla på; jag har deltagit i debatten och tagit del av vad som sägs och kan konstatera att allt fler medger att man redan under alliansregeringens år 2006–2014 borde ha gjort mer för att bryta den utveckling kring ungdomsgäng som sedan har blivit värre. Nu har vi det du beskriver, Fredrik Kärrholm, det vill säga tungt kriminella gängstrukturer som håller hela stadsdelar i ett järngrepp. Det är klart att vi kan ha den debatten.

Annars kan vi se att det krävs både satsningar på att bygga ut välfärden i våra mest eftersatta områden – satsningar på skola, fritid och mer verksamhet för barn och unga – och satsningar på fler poliser, på ökad närvaro från poliserna och på att polisen har rätt verktyg. Jag är lite mer intresserad av att hålla debatten kring spår två. Jag ser att ni inte klarar av att hålla två bollar i luften, och det oroar mig.

Detta oroar också alla de kamrater som finns – alla de kommunala och regionala företrädare som varje dag varnar för att de inte längre har råd att upprätthålla trygghet och välfärd i vårt land.