Herr talman! Tack, Martin Melin, för engagemanget i den här frågan! Jag kan inte låta bli nu när jag som åklagare får möjlighet att prata med en polis om det här ämnet, för det är engagerande och viktigt.

Jag håller med Martin Melin om att det är viktigt att införa verktyg likt detta, och det är därför jag tycker att det är problematiskt hur den här lagstiftningsprodukten har hanterats. Jag önskar att den ska bli effektiv.

Jag känner Martin Melin som en mycket sympatisk polis med erfarenhet av att jobba med knarkspaning och att behöva göra husrannsakan. Det är ett vanligt tillvägagångssätt då att polisen lämnar uppgifter av viss konkretion och att åklagare på mer eller mindre stående fot, på språng med telefon i handen, fattar beslut och att polisen sedan genomför husrannsakan.

Jag har mycket goda erfarenheter av att jobba med många bra poliser. Det vill jag verkligen understryka. Men det här handlar om en annan typ av åtgärd än husrannsakan. Ett vistelseförbud begränsar ju på ett helt annat sätt. Det är inte en tillfällig åtgärd utan något som ska löpa en längre tid. Det behövs också skriftligt underlag. Precis som Martin Melin beskrev det är det ofta på telefon en uppgift förmedlas som leder till konkret beslut om husrannsakan.

Jag undrar hur Martin Melin anser att underlaget ska se ut. Vilka uppgifter kan lämnas till åklagare utan att källor röjs och så att beslutsunderlaget ändå blir tillräckligt?