Herr talman! Jag begär replik eftersom jag undrar över en del punkter i anförandet nyss.

Jämförelsen med kriminalvården har jag själv gjort. Dock finns det en avgörande skillnad, för när det handlar om villkorlig frigivning eller ungdomsövervakning är detta led i påföljder för ett brott om man kombinerar det med ett vistelseförbud. I den här lagstiftningen är det inte en påföljd, eller inte tänkt att vara det. I remissvaren finns också ifrågasättanden: Är detta en påföljd eller en administrativ åtgärd? Denna tveksamhet gör också att det kanske inte ens håller i prövningar i Europadomstolen.

Det som skiljer sig åt är att här räcker det med misstanke. Man behöver egentligen inte ha något konkret underlag.

Jag undrar också över jämförelsen med Danmark och Norge. Många kritiserar i remissvaren att det inte finns någon forskning som visar vilka effekterna har varit i Danmark och Norge. I Norge tillämpar man detta väldigt sällan. I Danmark vet man inte om det är detta eller någonting annat, till exempel de stora sociala insatser man gjort, som har fått effekt.

Jag skulle också vilja följa upp en tredje sak, nämligen detta med offentliga biträden. Varför borde inte alla få det?