Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, vilket innebär avslag på förslaget om en lag om preventiva vistelseförbud.

Samtidigt vill jag markera att jag instämmer i regeringens och andras starka oro och i slutsatsen att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka tryggheten i samhället och minska skjutningar och sprängningar, som är fruktansvärt drabbande. Jag delar dock inte regeringens bedömning av hur det ska ske.

Flera har lovordat lagstiftningsförslaget. Jag hör inte till dem och är förvånad över tilltron. Jag känner i stället en stark oro för att regeringen i uppenbar stress närmast desperat föreslår en riktigt dålig lag. Propositionen lades fram just före jul, beredningen i utskottet startade förra veckan, nu har vi debatt, i eftermiddag ska riksdagen fatta beslut och lagen ska träda i kraft den 1 februari, alltså nästa vecka. Redan detta är upprörande och ett hetsigt snabbspår. Tidöpartiernas regering beter sig maktfullkomligt utifrån att den har tre mandats övervikt i kammaren. Det är ett demokratiförakt.

Vidare har Åklagarmyndigheten i sitt remissvar markerat att man oroas över att man inte kommer att kunna ta fram ett rimligt beslutsunderlag till ikraftträdandet.

Varken jag eller Vänsterpartiet är principiella motståndare till att förbjuda farliga personer att vara på vissa platser. Vi har till exempel länge agerat, ibland i hård motvind, för att kvinnor och barn som utsatts för mäns våld ska få trygghet genom effektiva kontaktförbud som begränsar våldsamma män. Att använda förbud vid villkorlig frigivning eller ungdomsövervakning är andra viktiga möjligheter att begränsa kriminalitet och öka tryggheten.

För att stärka tryggheten i samhället i stort är det inte ett sådant här vistelseförbud som krävs utan helt andra brottsförebyggande åtgärder. Vänsterpartiet är här helt enigt med Socialdemokraterna om att det behövs andra breda satsningar inom bland annat socialpolitik, skola, fritid och kultur.

Konstruktionen av vistelseförbudet är rättsosäker och står i konflikt med flera bärande principer i en rättsstat. Det riskerar också att vara kontraproduktivt och skapa nya spänningar. Jag är jurist och har jobbat med det sedan slutet av 60-talet. Läsningen av förslaget och kritiken i remissvaren får mig att rysa. Lagen är ärligt talat riktigt dålig.

Den föreslagna lagen riktar sig mot personer som varken är dömda, anklagade eller ens misstänkta för brott. Detta är inte det enda exemplet. Möjligheten till preventiv avlyssning och den pågående utredningen om visitationszoner har likartade konstruktioner. I fallet med vistelseförbud handlar det om en åklagares bedömning av hur en individ potentiellt kan komma att agera i framtiden. Det är vaga kriterier och rekvisit som öppnar för godtyckliga bedömningar av såväl polis som åklagare om det leder fram till beslut. Det är även en komplicerad riskbedömning i flera led, som jag inte ska ägna ytterligare uppmärksamhet åt. Men den är vansklig, vilket också åtskilliga remissinstanser har markerat.

Det finns också en överhängande risk att helt laglydiga personer får vistelseförbud för att de till exempel umgås med eller är släkt med fel personer. Lagtexten är inte tydligt formulerad, så det finns risk att lagen används godtyckligt och till och med diskriminerande mot vissa grupper. Det finns även risk för etnisk diskriminering.

Om man får vistelseförbud hamnar man dessutom i belastningsregistret, i tio år för vuxna och i fem år för barn. Dessa långvariga registreringar kan innebära hinder på arbetsmarknaden för båda dessa grupper.

Många remissinstanser markerar att vistelseförbudet medför risk för att brottsligheten sprider sig och förflyttar sig så att vi får nya platser och fler barn under 15 år som rekryteras till kriminella nätverk. Ett vistelseförbud kan också få unga att söka sig till andra och kanske ännu mer olämpliga platser och miljöer. En ökad känsla av utanförskap och stigmatisering ligger också i farans riktning och kan skapa en ökad misstro mot det konventionella samhället – i stället för en ökad tillit, som är det vi behöver.

Det kan också finnas en risk för att vistelseförbudet eldar på konflikter kring exempelvis narkotikahandel i ett område. Vissa gäng kanske till och med kommer att kunna dra fördelar av att andra drabbas av vistelseförbud.

Detta gör att man får sätta frågetecken för om detta kan bli effektivt. Om medlemmar i ett kriminellt gäng får vistelseförbud på vissa platser är sannolikheten stor att hela gänget flyttar till en annan plats. Vad gäller den allvarliga brottsligheten med skjutvapen och sprängämnen är den redan i dag väldigt rörlig, och platserna där brotten begås är ofta omöjliga att förutse. Många markerar också att detta kommer att bli otroligt svårt att tillämpa. Södertälje kommun anser till och med att förutsättningarna för ett vistelseförbud gör att lagstiftningen inte kommer att kunna tillämpas alls i praktiken.

Denna lagstiftning utmanar både vår grundlag och våra konventioner. Vi bör vara extra varsamma med rättsstatens principer och fundamenten för vår demokrati när det handlar om kriser. Då är det är särskilt viktigt att vi hanterar utmaningar på ett klokt sätt.

Jag vill avsluta med att relatera till Jämställdhetsmyndighetens remissvar – en av många instanser som avstyrker detta lagförslag. Jämställdhetsmyndigheten markerar att vi skulle behöva en helt annan inriktning på det brottsförebyggande arbetet. Det skulle behövas en inriktning där det tas ett totalgrepp kring våld och där man kan samverka och samordna med våldsförebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Våldets eko och våldets spridning måste vi förhindra och förändra riktningen på. Det gör vi med starka sociala insatser generellt men också med stöd till unga som riskerar att hamna i fel miljöer.

Jag yrkar avslag på regeringens förslag om denna lagstiftning och därmed avslag på utskottets förslag i betänkandet.