Fru talman! Jag kommer, precis som domprost Jonas Eek gjorde i sitt högtidstal i Storkyrkan vid riksmötets öppnande förra veckan, att anknyta till den allra första fråga som en människa ställer i världshistorien, i alla fall enligt Första Moseboken: Ska jag ta hand om min bror? Svaret då som nu är ja. Det är kort och gott en fråga om moral, och det är något som vi aldrig får glömma bort. Denna enkla men viktiga grundregel leder mig till att vilja lyfta fram en aspekt av dagens debattämne som förtjänar mer uppmärksamhet, nämligen klimatbistånd.

Vi har under sommaren fått ganska många påminnelser i vårt land om att sol, vind och vatten inte bara är av godo utan också kan leda till enorma problem. Men med all respekt för alla i vårt land som har drabbats av storm, torka och/eller översvämning finns det en utsatthet i många resurssvaga länder där problemen blir mångfalt större än hos oss. Vi som ett rikt land i västvärlden har ändå möjligheter att i olika grader på ett helt annat sätt ersätta och hjälpa dem som drabbas. Jag försöker naturligtvis inte på något vis att förminska de inhemska skadorna, men det måste vara möjligt att hålla flera tankar och perspektiv i huvudet samtidigt.

Solidaritet och samhällsgemenskap tar inte slut vid nationsgränsen, utan vi hänger samman med våra grannar, med både dem som är närbelägna och dem som bor långt bort. Därför är jag glad över att regeringen har lyft fram dessa frågor och sätter ljuset på dem. Vi kan läsa i budgeten för innevarande år att Sverige genom finansiellt stöd till olika miljö- och klimatfonder samt Världsbankens fond för de fattigaste länderna har bidragit till insatser som syftar till ökad motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar och för minskade utsläpp av växthusgaser i utvecklingsländer.

Vi ser också ett ökat behov av stöd till klimatanpassning och motståndskraft till de allra mest utsatta och minst utvecklade länderna. Vi måste gemensamt hantera de globala utmaningar som klimatförändringarna innebär.

(Applåder)