Fru talman! För en vecka sedan samlades vi här i riksdagen för det högtidliga öppnandet. Ett nytt år har påbörjats här i riksdagen, men ändå verkar det som att det är samma år som tidigare. Regeringen fortsätter sin nedmontering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och minskar anslagen till Arbetsförmedlingen. Det är helt enkelt ett nytt år men samma nedskärningar. Jag vill därför tacka ledamoten Serkan Köse för möjligheten att börja riksdagsåret med att debattera den här frågan om Arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadsministern ser inte ut att ha använt sommaren till att fundera över hur vi ska möta arbetslösheten. Nu när vi samlas är det som sagt samma saker som kommer som förra året: en nästan helt tom propositionslista från Arbetsmarknadsdepartementet, mindre pengar till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och mindre pengar till Arbetsförmedlingen. Ändå tror arbetsmarknadsministern att det ska göra att fler kommer i arbete.

Samtidigt hör vi gång på gång hur Arbetsförmedlingen ska få fler uppgifter. Före sommaren meddelade arbetsmarknadsministern att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle få ökade administrativa uppgifter till följd av införandet av etableringsjobben. Nu hör vi återigen att kontrollerna behöver öka för att komma åt fusket, men utan mer resurser.

En sak som jag inte tror att arbetsmarknadsministern har nämnt någon gång men som behöver öka är stödet till de arbetslösa, stödet till att fler kommer i arbete, för det är tydligen inte så viktigt för regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu handlar inte debatten om bristen på jobbpolitik från regeringen utan om hur regeringen hanterar dessa felaktiga utbetalningar, som min kollega Serkan Köse nämnde. Det är inte några struntsummor som försvinner.

Det är uppemot 400 miljoner kronor i felaktiga utbetalningar. Det kan verka lite när vi i vanliga fall talar om miljarder. Men i det här sammanhanget handlar det om 24 procent av den totala summa som betalas ut. Det är 24 procent som betalas ut felaktigt. Det är pengar som skulle behövas till att få fler i arbete. I stället går de till fuskande företag.

Det är inte de enda saker som det blir felaktiga utbetalningar inom. Det sker även fusk inom andra områden, till exempel med lönebidragen. Där har man ännu mer systematiskt fuskat med att en anställd har ett behov som kanske egentligen inte finns eller att en anställd kanske inte ens utför arbetsuppgifterna.

Här kan vi komma in på arbetslivskriminaliteten. Det är ytterligare en stor del som dränerar staten på enorma resurser. Det är någonting som vi verkligen behöver agera mot. Även här behöver regeringen visa att man tar den på allvar och agerar mot den. Det får vi ta i en annan debatt.

Problemen och funderingarna blir desamma. Hur ska regeringen lyckas i sitt tillsynsansvar för att säkerställa att de felaktiga utbetalningarna stoppas, så att de pengar vi avsätter ska gå till de arbetssökande för att göra mer nytta?