Fru talman! Många tidigare talare i den här debatten har varit inne på den fruktansvärda, helvetiska situation som råder i Gaza för närvarande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många av oss kanske såg Rapport häromkvällen. Där fick vi möta en familj som lagade mat till barnen, som så många andra familjer. Skillnaden var att väggarna i köket, i vardagsrummet och i sovrummen var bortsprängda, och runt omkring bostäderna fanns det inga andra hus kvar.

Man frågade familjen: Vad gör ni när ni lagar mat åt era barn? De svarade: Vi kan endast hoppas på att freden en dag ska komma. Den kommer säkert snart, sa familjen uppgivet.

Jag tror att många blev berörda av den lilla flickan i samma inslag. Hon berättade först att hon saknade alla sina leksaker, som hade försvunnit, men kom snart in på att hon skulle kunna göra vad som helst för att åtminstone någon enda av alla dem som hon kände som inte längre finns skulle få komma tillbaka till livet. Därpå brast flickan ut i hejdlös gråt.

Fru talman! Vi väljer själva om vi i ett sådant läge vänder bort blicken eller försöker påverka situationen med det lilla var och en av oss kan göra.

Är man Sveriges utrikesminister har man faktiskt möjlighet att göra sin röst hörd. Man har möjlighet att tala som företrädare för ett land som historiskt sett engagerat sig mot våld, krig och förtryck och göra sin röst hörd. Med företrädare på utrikesministerposten som Sten Andersson, Anna Lindh, Margot Wallström och till och med Carl Bildt råder det inget tvivel om att Sverige haft tydliga röster för fred, mot ockupation, mot terrorism och för en tvåstatslösning och därmed spelat en viktig roll.

Fru talman! I november frågade jag utrikesministern i en interpellation hur Sverige tänkte agera givet den mycket svåra humanitära situation som redan då rådde i Gaza. Jag gjorde det delvis mot bakgrund av att många riksdagsledamöter och andra företrädare för den SD-ledda högerregeringen hade sagt och skrivit konstiga saker om både internationell rätt och situationen i Israel och Palestina.

Jag fick svar av utrikesministern, ett svar som jag till delar uppskattade, där utrikesministern fastslog att Sverige kommer att fortsätta bedriva intensiva diplomatiska förhandlingar och ansträngningar för att säkerställa efterlevnaden av humanitär rätt. Frigivning av gisslan togs upp, liksom behovet av att undvika en regional eskalering. Vidare var utrikesministern vid det tillfället tydlig med att det inte finns någon annan väg framåt än en förhandlad tvåstatslösning där Israel och Palestina kan samexistera i fred och säkerhet.

Gott så, fru talman. Jag välkomnade de orden från utrikesministern. Men som jag sa tidigare måste ord följas av handling, och att titta bort från det som sker är inte ett alternativ. Vi som jobbar med frågan dagligdags, i både utrikesutskott, EU-nämnd och andra forum, vet och tar del av dessa ståndpunkter. Men utöver detta kvarstår frågan: Vad har Sveriges regering och utrikesministern gjort för att bedriva de intensiva diplomatiska förhandlingar som utrikesministern nämnde senast här i kammaren? Har kritik till exempel framförts direkt till Israel för den pågående mycket aggressiva krigföringen? Har Sveriges regering tagit andra initiativ?

Jag tror att vi är många som undrar över detta här i dagens interpellationsdebatt, och jag tycker att det skulle vara intressant att få ta del av denna redogörelse här, när utrikesministern får tillfälle att svara efter våra inlägg.

(Applåder)