Fru talman! Vi fick höra att det handlar om ekonomiskt ansvarstagande, och då finns det några saker som är viktiga att konstatera. En är att inflationsminskningen inte i huvudsak är en följd av att regeringen har tagit ansvar utan att löntagarna har tagit ansvar i lönerörelsen och därmed blivit av med tio års reallöneökningar.

Regeringen hade kunnat ta ansvar genom att stötta hushållen ekonomiskt, men där har man gjort minimalt. En tredjedel av alla vuxna har svårt att betala löpande utgifter; så ser verkligheten ut i dag. Det regeringen däremot har gjort är att sänka skatten för dem med de högsta inkomsterna. De högavlönades konsumtion har prioriterats och inflationssäkrats, inte vanliga hushålls och välfärdens.

Regeringen hade kunnat stötta välfärden i denna situation, specifikt regionerna och sjukvården. Inflationen är ett problem, men att ge regionerna de medel de behöver för att kunna ha en välfärdskonsumtion är inte inflationsdrivande. Det har ekonom efter ekonom konstaterat.

Situationen är exceptionell. Det är ingen vanlig situation som har rullat på under många år eller som uppstod efter valet som någon valtaktik. Det här är en reell ekonomisk situation. Att regeringen inte ser problemet och inte tar det på allvar visar att vi har två problem. Det första problemet är att det är oerhört kärvt och slitsamt i regionerna, att man vänder på varje krona och att det är nedskärningar. Det andra problemet är att regeringen varken ser detta, erkänner det eller tar det på allvar.

(Applåder)