STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Först och främst vill jag tacka alla mina kamrater som har varit uppe i talarstolen och fört regionernas talan.

Låt mig sedan påminna om det jag började mitt förra inlägg med. När den socialdemokratiskt ledda regeringen för fyra år sedan stod inför osäkerheten med och hotet från en pandemi var budskapet tydligt: Kostnaderna skulle inte stå i vägen för att rädda liv. Vi tog ansvar.

Fru talman! Under eftermiddagen har 21 socialdemokrater kommit med berättelser från verkligheten i våra regioner. Det är ett axplock ur den sjukvårdskris vi nu står inför. Det är också en verklighet som är här och nu. Det är berättelser om hur regionernas politiker tar ett enormt ansvar för att hantera en omöjlig situation. Det handlar om vårdpersonal som trots hot om uppsägning gör allt i sin makt för att patienterna ska få den vård de behöver.

Fru talman! I den situationen är det inte tillräckligt att regeringen skjuter över allt ansvar på någon annan. Ja, situationen är komplex, men det räcker inte att gång på gång häva ur sig påståenden om att det går att spara på någon odefinierad icke-kärnverksamhet. Bollen ligger nu hos regeringen att agera. Nu är det tid för handling. Det är nämligen nu som det finns möjlighet att rädda vården innan det är för sent - eller kanske fanns den möjligheten till och med i förrgår.

Därför är det så oerhört ledsamt att se regeringens passivitet inför allvaret. Det går inte att ducka för detta. Det återges hur vårdmottagningar läggs ned och att tusentals vårdanställda riskerar att sägas upp, vilket kommer att få konsekvenser för tillgänglighet och patientsäkerhet. Vi hör om höjda patientavgifter och att vården flyttas mer och mer från de mindre orterna in till städerna, vilket går på tvärs med inriktningen om en god och nära vård. Trots allt detta slår regeringen dövörat till.

Fru talman! Jag har än så länge inte hört någonting i det statsrådet säger som pekar mot fler insatser för den regionala sjukvården i Sverige. Situationen är extraordinär, och jag ser fram emot att förhoppningsvis höra något om detta i statsrådets nästa inlägg.

(Applåder)