Fru talman! Jag tackar Marcus Wennerström för interpellationen och alla andra som har deltagit i debatten.

Hur är situationen för svensk hälso- och sjukvård? Man når en massa goda resultat varje dag då människor söker vård och får en fantastisk vård, ett gott omhändertagande och samordnad vård - och hälso- och sjukvården blir precis så där personcentrerad som vi vill att den ska vara. Det gäller också i svåra situationer då människor får hjälp med en svår sjukdom eller kronisk och livslång sjukdom. Det är en massa saker som fungerar väl.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt är det väldigt långa köer, vilka som sagt inte alls uppstod häromdagen utan har pågått under väldigt lång tid. Det handlar om människor som behöver en operation eller en insats men ändå inte får del av den.

Det är alltså dubbla bilder av situationen i svensk hälso- och sjukvård, som bedrivs av både kommuner och regioner. De har ju ett delat ansvar. Och en av de saker som hänger ihop med situationen är just bristande arbetsmiljö. Det är så många medarbetare som upplever att de inte har den bästa arbetssituationen. De har en arbetssituation som gör att de inte stannar kvar. De lämnar yrket och jobbar inte ens med vård i någon form utan går till en helt annan sektor.

Det finns verkligen saker att göra, både sådant som regeringen har tagit initiativ till och sådant som många andra gör - inte minst regionerna själva, förstås, liksom kommunerna. Några saker har man försökt göra, och de slår igenom på bred front i år. Det är bra, men det är riktigt tufft just nu.

Till exempel försöker man minska den stora hyrbemanningen. Detta lyftes föredömligt av någon av ledamöterna; var det möjligtvis Peter Hedberg som lyfte det? Tack för det! Att vara konstant beroende av hyrpersonal är inte bra. Hyrpersonal är till för toppar och dalar - för att läggas till när den behövs - men vi har hört om många avdelningar som är helt beroende av hyrpersonal eller där det är så vanligt förekommande att man tappar kontinuiteten. Då påverkar det både kvalitet och ekonomi.

Regionerna har försökt på många olika sätt, vill jag säga, men de har nu samlat ihop sig i ett gemensamt ramavtal och gör under det här året en rejäl satsning på att minska hyrbemanningen. Jag stöder det, men jag ser just nu konsekvenserna när man samtidigt beslutar om anställningsstopp. Plockar man bort bemanningsföretag och inför anställningsstopp blir det ganska tufft.

Detta är en utmaning som regionerna arbetar med. Man arbetar med att hitta en god balans så att man faktiskt fortfarande kan bedriva den vård som varje patient har rätt till, men det finns saker som krånglar till det. Det gäller inte minst arbetstidsdirektivet, som ju är en skyddslagstiftning men som innebär utmaningar för stora delar av sektorn. Där arbetar man med att hitta rimliga ventiler och sådant som gör att man ändå kan få verksamheten att fungera.

Till detta ska vi lägga inflationens effekter. Det är alltså många saker samtidigt som gör det riktigt svårt för varje medarbetare. Vi ser att konsekvenserna drabbar patienterna men förstås även regionpolitikerna, som kanske är vårt starka fokus här i dag.

Är då inflationen en stor sak? Ja, Sveriges Kommuner och Regioner bedömer ändå att den är det; i deras ekonomiska rapport från i oktober konstateras i de sammanfattande slutsatserna: "När och hur mycket inflationen dämpas är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och möjligheten att nå balans igen framöver. SKR bedömer att resultaten börjar återhämta sig efter 2024, men för regionerna beräknas ett sammantaget underskott även 2025."

SKR pekar alltså rakt av på att regeringens hållning när det gäller inflationen måste behållas, det vill säga att ha en återhållsam budget som säkerställer att inflationen går ned. Det är ju konsekvenserna av inflationen som plågar regionerna under hela 2024, och jag kommer att återkomma i nästa inlägg med vad regeringen har gjort. Riksdagen fattade nämligen beslut om åtgärder i december, och dem vill jag gärna återkomma till.