Fru talman! Det finns två stora problem här, skulle jag säga. Det ena är den verklighet som sjukvården möter. Det andra är att vi har en regering som inte ser och erkänner den verkligheten.

Det gäller inte bara statsrådet Ankarberg Johansson. Också finansministern har fått frågan om krisen i sjukvården. Men att det skulle finnas några särskilda problem som är värda regeringens uppmärksamhet eller ekonomiska insatser kunde finansministern inte kännas vid. Även civilministern fick samma fråga, men han spelade ned hela saken.

Inte heller de som styr regeringen, Sverigedemokraterna, ser att det finns något problem. Svaret blir i stället att vi måste prioritera och att regionerna ska prioritera, vilket är djupt provocerande. För själv har SD-regeringen nämligen valt att prioritera att sänka skatten för landets höginkomsttagare, i stället för att satsa på hälso- och sjukvård för medborgarna.

I Västerbotten, som är mitt hemlän, kan vi se att det får stora konsekvenser. Man är väldigt van att hantera att ta ekonomiskt ansvar. Man gör det strukturerat och kontinuerligt för att det finns ständiga kostnadsökningar till följd av ny medicinsk teknik som man vill införa och som vanliga människor ska få del av och på grund av en åldrande befolkning.

Men det vi nu ser, eller som i varje fall människor utanför SD-regeringen ser, är något utöver det vanliga. Den första konsekvensen för läget i sjukvården i Västerbotten är att investeringar behöver läggas på is. Det handlar om underhåll och renoveringar av fastigheter och lokaler för att de ska vara ändamålsenliga och säkra. Att stoppa de investeringarna påverkar givetvis vårdkvaliteten, arbetsmiljön och patientsäkerheten negativt.

I Västerbotten pågår även en omfattande nyindustriell tillväxt som ställer krav på att regionen ska vara en aktiv part för att samhället och välfärden ska vara trygga och stabila. Men det undergrävs nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att Norrlands universitetssjukhus ska klara sitt ansvar för specialiserad vård för hela norra Sverige förutsätter det investeringar i fastigheter och i medicinsk teknik. Nu tvingas regionen i stället minska investeringarna med 10 procent. Fastighetsunderhåll, renoveringar och investeringar går ned när vi snarare hade behövt öka dem.

Trots att det redan är stor brist på personal - det är största orsaken till att vårdplatser läggs ned - kan man inte utesluta varsel på grund av att regeringen inte tar sitt ekonomiska ansvar.

För att lösa personalbristen hade det inte bara behövts pengar. Det hade också behövts en arbetsmarknadspolitik, en utbildningspolitik och en bostadspolitik från nationellt håll. Men även här är regeringen helt passiv.

Man ska komma ihåg att under pandemin gav den socialdemokratiska regeringen täckning med råge flera gånger om till regionerna för de ökade kostnaderna som uppstod i sjukvården. Men SD-regeringen gör annorlunda.

Vanligtvis skyller man på inflationen, men det är fel. Alla bedömare vet att satsningar på välfärd inte driver inflationen. Det handlar helt enkelt om att man har prioriterat att sänka skatten för de högavlönade i stället för att ge sjukvård åt vanligt folk.

Man kan också fundera på kraven på beredskaps- och försvarsförmåga och regionernas behov av robusthet. Det kräver en god bemanning. Regeringen bör fråga sig om den vill att regionerna ska vara redo om kriget eller krisen kommer.

För att rå på det här problemet måste man ha en regering som förstår det, erkänner det och sedan också tar sitt ansvar.

(Applåder)