Fru talman! Fram till september 2022 var jag regionråd och politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i Örebro län. Nu läser och lyssnar jag som många andra med stor oro om och till rapporterna om vad som sker med sjukvården i mitt län, den sjukvård som jag själv är så stolt över.

Det är sagt att det i år ska sparas 414 miljoner på sjukvården i Örebro län. Det innebär anställningsstopp i en tid då vården mer än något annat behöver mer personal. Det innebär att vårdcentraler kommer att hålla stängt. Det innebär nya diskussioner och ny oro hos patienter och personal på länets två mindre sjukhus, Karlskoga lasarett och Lindesbergs lasarett. Det innebär många frågor om hur universitetssjukhuset i Örebro ska hinna med allting. Och hur blir det med utrymmet för det förebyggande arbetet, de hälsofrämjande insatserna? Och vad händer med den viktiga samverkan med kommunerna och med omställningen till god och nära vård?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kommer inte att gå ihop. Det kommer inte heller att räcka med 414 miljoner. Det kommer att krävas större besparingar än så.

Än är dock inga varsel lagda i Örebro län. Jag tror att det beror på det organisatoriska minnet. I Örebro län minns vi fortfarande vad som hände 1995 när nästan var fjärde medarbetare på sjukhuset i Örebro varslades. 1 000 anställda fick sluta. 4 500 anställda blev 3 500 anställda. Det blev 6 procent färre läkare, 12 procent färre sjuksköterskor, 43 procent färre undersköterskor och 18 procent färre läkarsekreterare.

Anna Hertting, som är psykolog och doktor i medicinsk vetenskap, har skrivit en avhandling om den svenska sjukvårdskrisen på 90-talet. Hon beskriver det som hände sjukvården i Örebro län med orden kollektiv sorg. Den sorgen sitter fortfarande kvar i organisationen.

De som fick sluta då fattas fortfarande i organisationen, inte bara bildligt utan bokstavligen. Än i dag finns det i vissa verksamheter ett generationsglapp som uppstod när man sa upp så många medarbetare för snart 30 år sedan. De medarbetare som fick sluta då hade behövts nu, som seniora medarbetare med lång erfarenhet, eftersom lång erfarenhet och djup och bred kompetens är nödvändigt för en vård av god kvalitet. Det behövs för forskning och utveckling, men det behövs också för att ta emot och handleda studenter och för att introducera nyanställda.

Fru talman! Den politik som Tidöregeringen nu genomför, där man prioriterar skattesänkningar före välfärden, bidrar till den djupaste kostnadskrisen i den svenska sjukvården på decennier. Jag hoppas innerligt att det inte leder till stora varsel i Region Örebro län, för vi vet vad det kan föra med sig.

Jag vill att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson ska veta att de stora varsel som nu läggs fram i sjukvården runt om i Sverige kommer att märkas under lång tid framåt, inte bara det här året, inte bara nästa år. I vissa delar av sjukvården kommer de att märkas under decennier, kanske fram till 2054/55. Det är den erfarenheten vi har från Örebro län.

Jag upprepar den fråga som har ställts av Marcus Wennerström: Tänker sjukvårdsministern ta några initiativ för att undvika att regionerna tvingas säga upp vårdpersonal?

(Applåder)