Fru talman! Låt mig ånyo påpeka två saker i denna debatt.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen minskade alltså kraftigt Sveriges bistånd till Kambodja. Det var kraftiga besparingar, och jag föreställer mig att detta skedde efter att man gjort ungefär samma överväganden som den nuvarande regeringen har gjort. Vi är inte oense på den punkten.

Det andra jag vill påpeka är att det alltså inte är så att interpellanten egentligen har mer pengar att fördela på bistånd än vad regeringen har. Trots all kritik och trots alla debatter är vi överens om att man ska lämna enprocentsmålet för biståndsbudgeten. Det blir alltså lite av charader i detta.

Skillnaden gäller kanske mer frågan om kvalitet och effektivitet. Gynnas biståndet av att det verkar i så många miljöer och i så många länder som möjligt, med de svårigheter det för med sig i form av att kontrollera biståndet och uppnå resultat? Biståndet ska inte gå till aktörer som vill andra människor illa, och det ska inte gå till aktörer som inte är intresserade av att exempelvis bekämpa korruption. Gynnas verkligen transparensen i svenskt bistånd - som ju de senaste åren, under en annan regering, har sjunkit som en sten - av att det verkar i så många länder som möjligt? Jag tror inte det.

I stället inför vi nu nya principer om kvalitet, effektivitet och transparens. Det innebär att vi flyttar resurser. Det innebär inte att de försvinner, utan de kommer att kunna verka i andra länder och stötta andra demokratikämpar och andra aktörer som vill lyfta människor ur fattigdom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att förändring gör ont. Är elva månader lång eller kort tid? Jag tror att det är längre tid än vad aktörerna fick när den tidigare S-regeringen införde sina limiter, så allt är ju relativt i den delen. Men jag vill ånyo påpeka att svenskt bistånd via inte mindre än tre olika strategier kommer att kunna fortsätta verka till exempel i Kambodja.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.