Fru talman! Jag ska svara på ett antal frågor som jag har fått. Kommer Kambodja att kunna få bistånd i den regionala strategin? Det handlar om myndighetsutövning. Det vore därför fel av mig att lägga mig i det. Det tror jag att interpellanten och de övriga debattörerna är medvetna om. Men vi har en regional strategi för Asien, och Kambodja ligger i Asien. Så det finns åtminstone goda förutsättningar för det. Men det är alltid en bedömning om var behoven är störst och var möjligheterna att nå resultat finns. Jag får väldigt sällan frågor om just det - däremot väldigt mycket om behoven - alltså var möjligheterna är bäst för vi ska kunna göra skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller just Kambodja kan man konstatera att flera andra länder också har valt att avsluta sitt samarbete. Till exempel gjorde Danmark det redan för drygt tio år sedan. EU-kommissionen har haft långtgående förhandlingar mer på handelsområdet men inte kommit vidare därför att det inte har funnits något intresse hos den kambodjanska regeringen att till exempel ta itu med de stora korruptionsproblem som plågar landet.

När man fattar denna typ av beslut får man helt enkelt göra en samlad bedömning av vilka resurser man har, deras geografiska spridning och var möjligheterna att nå resultat är bäst.

Jag föreställer mig att vi har gjort ungefär samma typ av analys som den tidigare socialdemokratiska regeringen gjorde när den införde limiter som innebar kraftiga besparingar av Sveriges bistånd till Kambodja. Då var det en socialdemokratisk biståndsminister som genomförde dessa besparingar. Jag hörde inte så stora protester från interpellanterna på den tiden eller från det socialdemokratiska partiet.

Det är ju så att pengarna tyvärr inte räcker till allt. Man kan inte vara överallt. Det finns en återkommande bild att det på något mirakulöst sätt skulle lösa alla problem och bli mycket mer effektivt om vi bara smetade ut biståndet på så många länder som möjligt. Men jag tror inte det, fru talman, utan jag tror snarare att det är bättre att kraftsamla, fokusera och addera ett mervärde - att jobba långsiktigt i områden där vi kan leverera riktigt goda resultat.

Detta bygger dock såklart på att det land som tar emot bistånd är intresserat av att arbeta med oss. Det är klart att det är en ny princip som vi nu inför i den svenska biståndspolitiken - att bistånd inte är något vi bara ger, närmast kravlöst, utan att vi också vill att mottagarländerna ska vara intresserade av att arbeta tillsammans med Sverige enligt våra prioriteringar. Det handlar om att bekämpa korruption, ta tag i problem kopplade till rättsstat och att slå in på en väg mot entreprenörskap och företagande så att länderna inte längre ska vara beroende av bistånd. Den viljan ser tyvärr olika ut i olika länder.

Jag vill påpeka en sak för interpellanterna som jag även gjorde gällande i den förra debatten, nämligen att det är lätt att kritisera beslut men att politik inte bara är att vilja utan också att välja. Det kanske hade varit mer klädsamt om interpellanternas parti i sitt eget budgetförslag hade redovisat stora satsningar på biståndet, men där ekar det ju tomt.

Vi är i grund och botten överens om detta. Vi är i grund och botten överens om att lämna enprocentsmålet i biståndet; det syns ju inget spår av ett sådant mål i Socialdemokraternas skuggbudget. Trots alla ord, trots alla interpellationsdebatter och trots all kritik är vi ju överens om grunddragen i detta, och jag tycker att det är rätt bra att det finns en sådan samsyn över blockgränserna, fru talman.

Vi har nu levererat vår reformagenda, och jag sticker inte under stol med att den innebär en del svåra förändringar. Jag har förståelse för det. Jag tycker ändå att elva månader är en lång tid i sammanhanget. Jag vill också påpeka att man även i en regional strategi, i en demokratistrategi och i en civilsamhällesstrategi fortfarande kommer att kunna verka globalt - till exempel i Kambodja.