Fru talman! Jag tror inte att vi är oense om bedömningen av läget i Kambodja, för det är bekymmersamt. Under CCP, som är arvtagaren till det gamla kommunistpartiet i Kambodja, har landet i praktiken utvecklats till någon form av auktoritärt styrd enpartistat. Det finns naturligtvis många problem med detta.

Vi diskuterade civilsamhället alldeles nyss, och dess möjlighet att verka i landet har urholkats systematiskt de senaste åren. Man vänder sig mot oppositionella, och även det största oppositionspartiet förhindrades att delta i parlamentsvalet i somras. Det är en djupt sorglig utveckling för ett land som förvisso ligger långt borta men som trots detta kan vara betydelsefullt. Vi vill se mer demokrati, och vi vill se mer frihet, inte mindre.

Men det är också så att vi ställer om biståndspolitiken och inför nya krav på kvalitet och effektivitet. Svenskt bistånd är generöst. Vi är ett av fem länder som når upp till FN:s mål om 0,7 procent, men biståndet är inte oändligt.

Ibland finns det någon form av bild i biståndsdebatten av att biståndet skulle bli mer effektivt bara för att det sprids ut på väldigt många länder. Då vore ju min uppgift väldigt enkel. Då skulle vi helt enkelt bara kunna minska biståndet till alla länder som vi ger bistånd i dag och sedan fördela det på så många som möjligt.

Men jag tror inte att det förhåller sig på det sättet. Jag tror inte att biståndet blir bättre av detta eller mer träffsäkert och effektivt eller att det lyfter fler människor ur fattigdom. Vi tror snarare att det är en mer rimlig hållning att säga: Låt oss fokusera på några länder där vårt utvecklingssamarbete inte bara kan vara bra utan kanske till och med hålla världsklass.

Det som interpellanterna med klinisk precision inte nämner i sina inlägg är att pengarna inte bara försvinner, utan de kommer ju att användas i andra länder och ges till andra demokratikämpar och andra som lever i förtryck och ofrihet. Det är så vi har resonerat.

Jag vill också påpeka något som interpellanterna inte nämner eller möjligen inte är medvetna om. Man slänger ur sig att inget bistånd nu kommer att kunna verka i Kambodja, men det är ju ett faktafel. Så är det inte, för vi har inte bara bilaterala landstrategier utan också andra strategier.

Vi har till exempel en regional biståndsstrategi för Asien som uppgår till 2,75 miljarder eller 550 miljoner kronor per år. Vi har en demokratistrategi som regeringen faktiskt har ökat på i förhållande till den tidigare regeringen. Även den kommer att kunna användas för biståndsinsatser, till exempel i Kambodja. Vi har också en CSO-strategi med ett stort civilsamhälle som agerar i många länder. Även denna strategi kommer att kunna användas i Kambodja.

Det som upphör är den bilaterala biståndsstrategin. Men påstå inte att det skulle vara någon form av förbud för bistånd att verka i landet! Så är det inte. Det är helt enkelt inte korrekt.

Men det är klart att det är svårt att ställa om. Och det är klart att resurserna inte är oändliga, och man måste fatta denna typ av beslut. Men vi tror att långsiktigt gagnas kvaliteten och möjligheterna att nå resultat bättre av att fokusera på något färre länder än tidigare. Jag kan förstå att det leder till besvikelse för just dessa personer. Men låt oss samtidigt komma ihåg att medlen kommer att användas för att stötta demokratikämpar i andra länder och förhoppningsvis också med större resultat och bättre kvalitet framöver.