Fru talman! Vilken intressant och spännande debatt vi har här i kväll!

För att få hjälp med sina klimakteriebesvär behöver man antingen ha tur eller se till att vara väldigt påläst, bo i en storstad och ha pengar. Hur man drabbas av klimakteriet och vilken hjälp man får är i allra högsta grad en klassfråga. Det finns forskning som visar att kvinnor från socioekonomiskt svagare grupper tre gånger oftare drabbas av ett för tidigt inträde i klimakteriet, så kallad prematur menopaus. Ojämlikheten i hälsa visar sig verkligen när det kommer till just klimakteriet.

Regeringen säger sig ju vilja satsa på klimakterievården, men vad den här regeringen egentligen gör är att prioritera höginkomsttagare som bor i storstäder och dem som har råd att betala 3 000 kronor för ett läkarbesök. I övrigt kastas Sveriges kvinnor ut i en sjukvårdskris - 17 av 21 regioner uppger att nedskärningar väntar. Det handlar om uppsägningar och nedstängningar. Sjukvården i Gävleborg sparar 700 miljoner. Östergötland minskar med 600 tjänster. Över 5 000 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kommer att sägas upp i år.

Detta påverkar kvinnor särskilt hårt. När regioner tvingas till besparingar är det ju inte kvinnors klimakterium som kommer att prioriteras. Kvinnor riskerar i stället att drabbas dubbelt, både som patienter och som anställda inom vården. Majoriteten av vårdpersonalen är kvinnor, och nedskärningarna hotar inte bara deras arbetsmiljö utan även kvaliteten på den vård de kan tillhandahålla. Den här regeringens politik leder ju till en försämrad situation för kvinnors hälsa, både för dem som arbetar inom vården och för dem som är beroende av dess tjänster.

Fru talman! Man behöver bland annat se till att klimakteriekunskap ingår i läkares och sjuksköterskors grundutbildningar och ta fram ett nationellt kunskapsstöd med en helhetssyn på klimakteriet. Man behöver se till att kvinnors egen kunskap ökas och att det inte spelar någon roll för den hjälp en person får var i landet den bor eller hur mycket pengar den har. Man behöver se till att barnmorskor ges rätt att förskriva hormonpreparat och att hormonläkemedel faktiskt finns tillgängliga för dem som behöver och vill ha sådana. Man behöver också säkra kompetensförsörjningen när det gäller vårdpersonal, bland annat gynekologer och barnmorskor, och motverka ojämlikheten i hälsa överlag.

Satsningar på klimakterievård värd namnet kommer att kosta pengar. Är den här regeringen villig att avsätta de resurser som krävs?

(Applåder)