Fru talman! I Sverige finns en hälso- och sjukvårdslag som fastslår att vården ska vara jämställd.

Vi vet att det i dag finns en osaklig och icke medicinskt grundad skillnad mellan kvinnor och män vad gäller tillgång till vård. Forskning visar också att kvinnor får vänta längre på akutsjukvård och får kortare sjukskrivningar än män för liknande sjukdomstillstånd. Forskning på sjukdomar som främst drabbar kvinnor har ofta låg status och lider brist på medel. Vi måste se till att kvinnor och män får likvärdig vård oavsett sjukdom. Kvinnor får också oftare råd om egenvård och uppmanas att vänta och se.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett annat välkänt faktum är att kvinnosjukdomar är lågprioriterade, och det påverkar ju det vi talar om i dag: klimakterievård. Jag vet många som precis som Louise kan berätta om egna exempel på hur det har påverkat dem i deras vardag. Detta är någonting som vi måste ta på allvar, och därför blev många glada över att det även i denna regerings regeringsförklaring fanns ett avsnitt om klimakterievård. Man känner att man har höga förhoppningar gällande det.

Efter eftermiddagens debatt om sjukvårdskris och minskade resurser till sjukvården är det klart att flera av oss undrar vad det kommer att innebära. Även om man gör satsningar och säger att man ska prioritera detta kommer nämligen en hel del av det att prioriteras bort i grundläget. Vad kommer alltså detta att mynna ut i? Kommer det verkligen att bli en satsning på klimakterievård?

Åtta år - så länge kan klimakteriet pågå. Det är 20 procent av ett yrkesliv. Därför är det viktigt att detta blir en fråga inte bara för vården utan också i ett större perspektiv. I Storbritannien har man en strategi där varje arbetsplats ska ha en klimakteriepolicy. Några företag - och en kommun - i Sverige har faktiskt gjort detta frivilligt, och det har inneburit ganska stora skillnader för många av de kvinnor som jobbar på de företagen och i den kommunen.

Detta är någonting jag vill skicka med, för det är så otroligt viktigt att man får det bemötandet och den hjälpen så att man inte behöver gå med den där värken i åtta år, om det faktiskt är det som det handlar om, utan får den hjälp man behöver. Men det är också viktigt att vi kan se till att yrkeslivet blir drägligt och bra även under de åtta år som klimakteriet pågår.

Det frågan handlar om är alltså hur vi ska nå upp till de mål och den lagstiftning vi har om att vården ska vara jämställd. Därför sällar jag mig till Anna och Louise och ställer frågan: Hur kommer regeringen, och då framför allt sjukvårdsministern, att arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige?

(Applåder)