Fru talman! Jag tackar för statsrådets svar. Jag är glad över att vi ska ha denna debatt i dag. Klimakteriet är faktiskt någonting som hälften av jordens befolkning går igenom. Nästan alla kvinnor upplever någon form av besvär i samband med klimakteriet, och sex av tio kvinnor uppger att de har måttliga till svåra besvär.
Jag vill inleda denna debatt med att berätta om mina personliga erfarenheter. Det är kanske ett annorlunda grepp när man tar sig an en debatt här i riksdagen, och det finns säkert de som kommer att tycka att jag är alltför privat. När jag står här nu känner jag att jag blir lite berörd eftersom detta har varit en jobbig tid för mig. Men det är också få förunnat att ha denna arena för att tala, och jag tänker använda mig av den. Jag väljer att tala om mitt klimakterium för att jag inte är unik. Jag delar dessa erfarenheter med tusentals andra kvinnor i Sverige.
För flera år sedan började jag få värk i höften, en värk som kom och gick. Jag gick till vårdcentralen och till en fysioterapeut flera gånger. Jag genomgick undersökningar, men man hittade ingenting. Därför fick jag övningar som jag gjorde hemma. Men smärtan gick inte över, utan den började i stället flytta runt. Jag fick ont i knäna, i anklarna och under fötterna. Det blev nya besök på vårdcentralen. Jag började också märka att jag inte hängde med som förut. Energin förändrades, och det var något slags filter i hjärnan som hindrade mig från att ta in och minnas fakta.
Tanken på klimakteriet började nu komma hos mig. Jag hade nämligen på egen hand börjat söka svar. Men jag fick inget gehör från vården. Tyvärr kände jag mig i stället ofta ifrågasatt. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp.
När jag kom in som ledamot i riksdagen efter valet 2022 blev symtomen plötsligt värre. Jag kunde inte sova, blev glömsk, tappade ord, var okoncentrerad och klarade inte av att läsa längre. Att ta mig igenom handlingar inför sammanträden var som att bestiga Kebnekaise. Jag som tidigare var van att prestera och har haft hög arbetskapacitet kände att jag liksom förtvinade i både kropp och huvud. Det låter dramatiskt, men det var faktiskt så det kändes.
För att göra en lång historia lite kortare fick jag till slut hjälp. Nu befann jag mig nämligen i Stockholm, och här ligger vårdinrättningarna tätt. Jag påbörjade en hormonbehandling. Efter fyra dagar var mina vallningar borta. Efter två veckor kunde jag läsa en bok och förstå vad jag läste. All värk försvann. Och nu känner jag mig starkare och piggare än vad jag har gjort på flera år. Alla mina symtom berodde på klimakteriet.
Den förra regeringen gav 2019 i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga vård och behandling av klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård. Efter det följde ytterligare ett uppdrag att beskriva vilka insatser som ges både i primärvården och i den gynekologiska specialistvården samt att bedöma åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling.
Vi vet hur det ser ur. Vi vet att kvinnors kunskap om klimakteriet brister. Vi vet att vården inte har tillräcklig kunskap. Och vi vet att vården är ojämlik beroende på var i landet man bor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När statsministern i sin regeringsförklaring lovade att en satsning på klimakteriet skulle ske blev jag väldigt glad. Jag undrar därför om statsrådet utifrån den kunskap som finns lite tydligare kan ge exempel på vilka satsningar som regeringen ämnar göra.
(Applåder)