STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vad jag kan förstå delar vi insikten om behovet av att undanröja de hinder och begränsningar som finns för att snabbt stärka Försvarsmaktens förmåga. Det enda som oroar mig lite grann är att jag inte riktigt fick svar på när detta kommer. Det är ju snart tre år sedan Försvarsmakten skickade in sin första hemställan i ärendet, och omvärldsläget går snabbt åt fel håll.

Vi sverigedemokrater är väl medvetna om att Försvarsmaktens verksamhet har påverkan på miljön. Vi är också väl medvetna om att Klimat- och näringslivsdepartementet har sitt uppdrag och att varje ärende är viktigt i sig. Men allt måste i dag ses i ett helhets- och totalförsvarsperspektiv. Det är vår bestämda uppfattning att det under ideala säkerhetspolitiska omständigheter hade varit rimligt med en lång och väldigt noggrann handläggningstid enligt alla konstens regler. Men när läget är som det är nu, när omvärlden och hoten mot oss förändras och ökar, måste även statsförvaltningen kunna tempoväxla. Handläggningen av de här frågorna sker ju inte i ett vakuum, utan det finns en otäck omvärld där ute som - märkligt nog - inte tar hänsyn till svensk byråkrati.

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nyligen tog Hans-Christian Hagman från nationella säkerhetsrådet upp en punkt som jag skulle vilja belysa här. Han höjde nämligen ett mycket tydligt varningens finger för att varken terrordåd, pandemi, vilseledningsoperationer eller kriget i Ukraina tycks ha skapat någon sense of urgency i statsapparaten med alla dess stuprörsprocesser.

Hagmans varning går helt i linje med det som vi sverigedemokrater i försvarsutskottet har lyft fram på sammanträden, i debatter och på departementsmöten i mer än ett år.

Till det här problemet ska vi kanske lägga självbilden som många har - att Sverige, det ansvarstagande lilla landet i norr, ensamt ska rädda världen. Alla ska lyssnas på, och alla ska höras. Då tar allting väldigt lång tid.

Vi menar att det måste finnas en verklighetsförankrad balans mellan det här ansvarstagandet och det mycket påtagliga existentiella hot som ett alltmer aggressivt och brutalt Ryssland utgör mot Sverige och demokratin. Om vi inte hanterar det omedelbara och existentiella hot som Ryssland utgör kommer vi sannolikt inte att behöva bekymra oss alls om att värna miljön i framtiden.