Fru talman! Det kan ju te sig lite märkligt i en bransch som vår, som i grunden bygger på politisk konflikt - inte i bemärkelsen att man ska bråka, men man ska bryta åsikter mot varandra - att vi står här i dag och är så överens.

Å andra sidan kan man säga att när samsynen blir bred - det är ju detta som statsrådet efterlyser i den här debatten och i tidigare interpellationssvar - finns också möjligheten att åstadkomma någonting på kort sikt och med effektiva åtgärder. Jag tycker att det är bra.

Jag delar verkligen uppfattningen att vi ska värna en kultur som begränsar möjligheten till lån. Det är viktigt att man blir kreditprövad, att man är kreditvärdig och att man inte i stundens ingivelse tar snabba lån för att få en omedelbar behovstillfredsställelse eller vad det nu kan vara. Den balansen är naturligtvis viktig, och den måste man hitta. Den är ju uppenbarligen skev i dag med tanke på den överskuldsättning vi nu ser och hur den ökar, framför allt bland unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De åtgärder som regeringen vidtar är bra. Jag tycker man ska ge regeringen det erkännandet. Det är åtgärder som är nödvändiga, och de hade också vidtagits under en socialdemokratisk regering. Jag menar dock att det inte är tillräckligt. Det är också därför den här interpellationen är ställd till finansministern. Nu är det förstås ingen ursäkt för statsrådet, för regeringen fattar kollektiva beslut, men det hade varit klädsamt om finansministern hade varit här.

Det ansvar som statsrådet Wykman har och de åtgärder som nu presenteras är bra, men de är långt ifrån tillräckliga.

Man måste göra mycket mer. Det gäller arbetsmarknaden, men det handlar också om att se till att minska de ekonomiska klyftorna. Det handlar om att skydda de hushåll som nu tar den stora smällen i den ekonomiska krisen. Det handlar om att hjälpa vanliga löntagare så att de får mat på bordet, kan betala sin hyra och kanske inte bara det absolut nödvändigaste utan ibland också det lilla extra, det som gör livet gott att leva.

Då är de åtgärder som ligger bortom statsrådets portfölj, ansvarsområde, helt otillräckliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Arbetsmarknadspolitiken är avklädd - den finns knappt. Att driva en arbetslinje som bara handlar om skattesänkningar är inte rätt väg att gå. Det handlar snarare om att vi måste ha en arbetsmarknad där man har råd att leva på sin lön. Man ska inte behöva ha två eller tre arbeten för att få den inkomst som man behöver för att kunna leva ett rimligt liv.

Vi behöver en annan ekonomisk politik, som inte riktar sig mot att inflationsskydda höginkomsttagares inkomster. Vi behöver en bättre fördelningspolitik. Vi måste trots en inflationsekonomi se de möjligheter vi har. Inflationsbekämpningen ska inte i första hand bäras av dem med lite lägre eller normala inkomster, utan det här ska vi göra gemensamt.

Regeringen gör ingenting åt detta.

Statsrådet skulle kunna göra det enkelt för sig och säga: Det där får du fråga finansministern om. Mitt svar skulle då vara: Det är precis det jag vill, men finansministern besvärar sig inte med att komma till kammaren.

Nu tror jag dock att statsrådets ansvarskänsla är lite större - jag tänker på regeringens beslutsfattande och kollektiva ansvar. Så jag ser fram emot att höra vad statsrådet tycker också när det gäller finansministerns ansvarsområde.