Fru talman! Jag har den största och djupaste övertygelse om att Niklas Karlsson och hans partikamraters engagemang i den här frågan är äkta. Har man mött människor som sitter fast i den här typen av problematik kan man inte gå från sådana möten oengagerad.

Det handlar om unga människor som har ryckts med i en konsumtion som de inte kan betala för. De har utsatts för olika typer av marknadsföring av lån och snabba krediter, eventuellt i ett sammanhang där riktiga kreditprövningar inte har krävts. Det kan handla om småbarnsföräldrar, män och kvinnor, som har genomgått skilsmässor och hamnat i djupa problem i livet och fått svårt att betala för sig. Inte sällan kan det handla om människor med underliggande psykiatriska problem, till exempel bipolär sjukdom. Man befinner sig i ett maniskt skov och tar lån och drar på sig skulder som man egentligen inte kan betala.

I grund och botten har allt detta inte ett ensamt svar, men det finns en viktig sak att säga: Vi i Sverige måste värna en kultur där man inte får ge lån till människor som inte kan betala dem. Det är annars att göra dem en björntjänst, för att använda ett klassiskt uttryck. Det kanske tillför lite lättnad här och nu, men det blir långsiktiga problem. Sedan måste det givetvis balanseras mot möjligheten att ta korta och snabba krediter. De fyller ju också en funktion för att hjälpa grupper i samhället som kan ha svårt att betala en större och dyrare sak här och nu. Det är olika intressen som behöver vägas mot varandra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är glad över att Niklas Karlsson uppskattar regeringens arbete på det här området. Det tycker jag ändå inte är en frikostig tolkning av det ledamoten säger. Jag redovisar också en lång lista med uppdrag och politiskt policyarbete för att komma åt det här problemet. Vi ska helt enkelt inte ha det så i Sverige att man kan låna pengar om man i grunden saknar förmåga att betala tillbaka dem. Det skapar stora problem.

För att hantera den typen av situationer ska vi ha andra skyddsnät i Sverige, och ytterst ett försörjningsstöd och andra typer av hjälp och stöd.

Om man inte vill att människor ska hamna i ekonomiska problem - ja, det är klart att det inte finns en enkel lösning på detta - kan man rikta in sig på det som Niklas Karlsson pekar på, nämligen att människor som går till jobbet och har en inkomst eller en pension inte ska behöva hamna i en situation där de inte kan täcka sina dagliga kostnader.

Det är också viktigt med informationsarbete och kunskapsackumulering hos de här grupperna, så att de förmår att fatta bra ekonomiska beslut. Men i grunden handlar det, precis som ledamoten pekar på, om att man ska ha en inkomst som det går att leva på.

Det är klart att människor som går till jobbet i Sverige ska ha det bra och att de som har jobbat ett helt liv i Sverige ska ha det bra. Därför genomför vi skattesänkningar riktade mot pensioner och mot låga och medelhöga inkomster för att hjälpa dessa grupper att möta den tuffa samhällsutveckling som vi har haft med stora prisökningar. Till exempel förlänger vi förstärkningen i bostadsbidraget för dem som behöver det allra mest. Vi tillför kommuner och regioner rekordbelopp i budgeten för att de ska kunna upprätthålla hög kvalitet i välfärdstjänsterna trots det tuffa läget.

Alla dessa åtgärder behövs, givetvis utan att man minskar drivkrafterna för människor att arbeta. Det är viktigt.

Jag tycker att Socialdemokraterna har en hemläxa att göra. Det brukar ju vara lite diskussioner om huruvida de någonsin har gjort något historiskt fel eller inte. Men att upprätthålla en arbetslinje och se till att de som arbetar får lön för det och att de som har gått till jobbet har nytta av det är ändå grunden för att vi ska ha ett sammanhållet samhälle.