Fru talman! Jag tycker absolut att vi ska vara glada över de framgångar vi har kunnat se i Sverige. Jag tänker att de delvis var beroende av att vi hade vår nationella strategi, och därför är det angeläget att vi får en ny nationell strategi på plats så att vi kan fortsätta vårt framgångsrika hivpreventiva arbete.

Jag tänker inte heller att Sverige är en av världens mest repressiva stater på detta område. Vi fick kritik från FN vid den tidpunkt då vi hade det här projektet inom RFSL, RFSU och Hiv-Sverige, för då tillhörde vi verkligen världens mest repressiva länder vad gällde att åtala människor som levde med hiv. Det gör vi inte längre, och det ska vi naturligtvis vara glada för. Men vi ska naturligtvis inte heller jämföra oss med stater som inte erbjuder sina medborgare gratis testning och behandling och så vidare. Vi har en högre ställd ambitionsnivå, som jag är säker på att vi delar från flera olika partier.

Det är centralt att det hivpreventiva arbetet inte försämras av bristande kunskap hos allmänheten som till exempel, vill jag ändå hävda, kan bero på informationspliktens existens. Den kan invagga människor i falsk trygghet och leda till ett mer risktagande beteende. Den kan också avleda från det mest centrala hivpreventiva budskapet: att alla har ett eget ansvar för att skydda sig själva.

Redan 2011 påpekade en läkare som arbetar vid Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm att den centrala frågan vad gäller smittspridning i dag inte är hur enstaka hivpositiva beter sig utan hur vi ska nå alla dem som inte testar sig och som inte vågar vara öppna med sin sjukdom på grund av den diskriminering som drabbar hivpositiva. Det är denna grupp som utgör huvudrisken för sig själva och andra. Att vi har sådana svårigheter att nå dessa människor är delvis en konsekvens av kriminaliseringen.

Jag uppskattar olika försök att nå ut med information och kunskap till allmänheten. Jag tror dock att informationspliktens existens försvårar dessa strävanden. Jag hoppas att den här diskussionen har lett till att regeringen kan ta tag i frågan. Jag är medveten om att frågan är känslig, vilket jag tror är en anledning till att tidigare regeringar har valt att inte lyfta den, delvis beroende på den okunskap som finns och att det kan tolkas som något annat än hivpreventiva insatser att vidta denna åtgärd.