Fru talman! För att börja med slutet i Anna Wallentheims inlägg kan jag konstatera att vi nu stärker det förebyggande arbetet. Vi riktar mer resurser för att arbeta med kunskap, motverka stigma, sprida information om hur lagstiftningen fungerar och på olika sätt stärka kunskapen om dessa frågor.

Ulrika Westerlund gav väldigt bra internationella utblickar, men jag vill gärna lyfta fram att Sverige i grunden har varit framgångsrikt i detta arbete jämfört med snart sagt varje annat land. År 2016, om jag minns rätt, fick vi som första land konstatera att vi uppnått Unaids och WHO:s 90-90-90-mål: att 90 procent av alla som hade infektionen skulle känna till sin infektion, att 90 procent skulle få behandling och att 90 procent av dessa skulle ha omätbara virusnivåer. Dessutom har vi under lång tid haft både gratis testning och kostnadsfri behandling.

Jag vågar också påstå att vi i alla fall långt bättre än många andra länder har arbetat med det som Ban Ki Moon talade om: tolerans och medkänsla. Det tycker jag att vi verkligen ska ta fasta på och fortsätta att arbeta med, för det är verkligen framgångsrikt.

Sedan behöver vi bli bättre på att nå marginaliserade grupper som har hiv för att på ett bättre sätt kunna få fler som får en välinställd behandling, vilket också med nuvarande lagstiftning kan leda till att man får informationsplikten lyft.

Det finns alltså en del att göra också inom ramen för nuvarande lagstiftning för att förbättra livet för personer som har hiv. De ska inte behöva lida av att omgivningen har en viss syn på dem. Det är något man ser förskräckande exempel på i omvärlden, men naturligtvis finns den typen av fördomar även i Sverige.

Vi ser som sagt positivt på att titta vidare på frågan och se över en sådan utredning som har föreslagits. Både riksdagen och Folkhälsomyndigheten har velat se en översyn. Sedan får vi återkomma till formerna för detta.

Jag kan dock också konstatera att interpellanterna här i kammaren företräder Miljöpartiet och Socialdemokraterna, två partier som har suttit i regering i åtta år före oss och inte lyft informationsplikten. Ett skäl till det kan vara att man inte har prioriterat frågan; det är svårt för mig att svara på.

Men detta är också komplicerade frågor med svåra avvägningar. Smittskyddslagen finns i grunden av ett skäl, nämligen att undvika att personer drabbas av smittsamma sjukdomar eller sjukdomar som kan påverka och förändra deras liv på olika sätt. Sedan finns det olika argument i det sammanhanget. Inte minst Ulrika Westerlund men också Anna Wallentheim har lyft fram argument för att avskaffa informationsplikten, och de äger onekligen sin giltighet.

Jag tycker att det finns skäl att titta vidare på detta. Vi får återkomma till formerna för det.