Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Vi är tacksamma för att regeringen ökar stödet till civilsamhället och till Folkhälsomyndigheten för att se till att lyfta och förhoppningsvis få bort det stigma som finns kring hiv.

Men det är också lite tråkigt att regeringen å ena sidan ger till civilsamhället och menar att det är viktigt att utbilda folk i detta för att se till att människor inte ska behöva uppleva den diskriminering som de upplever, å andra sidan tar bort pengar från folkbildningen. Jag anser att folkbildningen skulle kunna vara ett oerhört viktigt stöd för att få barn, unga och vuxna att prata om sex och samlevnad, hiv och så vidare. Det är klart att jag ser att man hade kunnat göra detta på andra sätt också. Även om hiv och aids sällan diskuteras i dag och inte påverkar så många människors liv är det viktigt att vi fortsätter arbetet med att hitta effektiva sätt att förhindra både spridning och stigmatisering.

Det är svårt att nämna en exakt siffra, precis som ministern är inne på, eftersom människor inte vågar testa sig av rädsla. Precis som min medinterpellant har nämnt finns det människor som upplever att de inte ens vågar testa sig eftersom de inte vill få svart på vitt att de har sjukdomen, vilket skulle kunna leda till ett stigma.

Vi vet i dag att hiv kan överföras på tre sätt: genom injektionsverktyg, via sexuella kontakter och i samband med graviditet. Dock vet vi också att det nästan inte finns någon risk alls för någon som blir behandlad för hiv att överföra smittan, även om kondom inte används. Detta, som forskningen kommit fram till, var också anledningen till att vi förändrade lagstiftningen så att läkare faktiskt kan säga att information inte krävs om man har väl behandlad hiv.

I stället för att ha krav på informationsplikt borde vi fokusera på det förebyggande arbetet. Vi borde prata med ännu fler barn och unga om att alla har ett ansvar vid sex och att inte bara den som bär på en sjukdom ska ha uppgiften att informera.

En av de största utmaningarna för att ha ett effektivt förebyggande arbete är de fördomar och negativa attityder som finns och som personer med hiv upplever och flera gånger nämner. Diskriminering och stigmatisering är problem som tyvärr upplevs inte bara i det privata livet utan också inom vården. Detta är någonting som vi måste bära med oss.

Tyvärr har alltför många länder lagar som begränsar fri- och rättigheter för personer med hiv och motarbetar förebyggande åtgärder. I vissa länder drar man det till och med så långt att man har lagar som reglerar hur människor med hiv får röra sig geografiskt. I Sverige har vi, bland annat genom informationsplikten, bestämmelser och tillämpningar som förstärker en del av dessa fördomar och inskränker en del fri- och rättigheter för personer med hiv.

Jag tycker att det är besynnerligt att man i Sverige 2024 kan dömas till fängelse om man har frivilligt och ömsesidigt oskyddat sex som inte ens leder till att en person får hiv. Detta anser jag är helt orimligt, och jag hoppas att både regeringen och ministern ser dessa delar som orimliga och vill ha med dem i utredningen. Det är viktigt att reflektera över att vi behöver ändra sådana här bestämmelser för att säkerställa att lagstiftningen inte bidrar till fler fördomar och inskränkningar i livet.

Jag anser att detta är någonting som egentligen skulle kunna snabbutredas. Ministern har riksdagen bakom sig. Det finns otroligt mycket bra kunskap inom Folkhälsomyndigheten och forskning kring hiv som gör att man skulle kunna snabbutreda detta och lägga det på riksdagens bord. Ännu en gång vill jag därför påpeka att jag hoppas att vi kan se detta i närtid. Jag vill också ännu en gång lyfta vikten av det förebyggande arbetet.