Fru talman! Tack, socialministern, också för detta svar! Eftersom historielektionen uppskattades fortsätter jag med den ett tag till.

I det projekt som jag nämnde tidigare från 2011 som RFSL, RFSU och Hiv-Sverige drev hänvisas bland annat till Unaids, FN:s organ för frågor som rör hiv och aids. De publicerade ett policypapper redan 2008 som handlade om kriminalisering av hivöverföring. Där står bland annat så här, i min lite kortare version:

Det finns inga data som visar att en bred tillämpning av strafflagstiftningen mot hivöverföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller för förebyggande av hivöverföring. Därför uppmanar Unaids regeringar att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, det vill säga då en person känner till att hen är hivpositiv, handlar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför viruset. I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa strafflagstiftning. Strafflagstiftning bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon betydande risk för överföring eller där personen till exempel inte har berättat att hen var hivpositiv av rädsla för våld eller andra negativa följder eller vidtog rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, till exempel genom att utöva säkrare sex genom användning av kondom.

Sedan detta papper presenterades har det alltså gått 16 år. Mycket har som sagt hänt under dessa år. Medicineringen har blivit mycket effektivare, och läkare har möjlighet att befria sina patienter från informationsplikten. Men den grundläggande problematiken med att ha informationsplikten i smittskyddslagen kvarstår. Den förbättrar inte hivpreventionen. Den skickar ut ett kontraproduktivt budskap som riskerar att försätta människor i ett slags falsk känsla av trygghet: Om ingen har sagt att den har hiv så har ingen hiv, och då behöver inte jag ta ansvar för att skydda mig själv från att få viruset överfört.

Det budskap som måste framföras allra tydligast för en effektiv hivprevention är att ingen annan kan skydda dig från att få viruset överfört; det kan bara du själv göra. I ett sexuellt möte kan du ju inte veta om personen du möter lever med hiv eftersom hen kanske inte vet det själv.

I en effektiv hivprevention måste också ingå att det inte finns några hinder för testning. Ingen ska ens överväga att inte testa sig av rädsla för att bli föremål för en informationsplikt. Självklart ska testning alltid vara tillgänglig, och ingen ska nekas ett test. Detta är tyvärr inte alltid fallet i Sverige, och vi måste arbeta med att säkerställa att det blir så.

Informationsplikten bidrar alltså inte till en effektiv hivprevention. Däremot bidrar den till att stigmatisera människor som lever med hiv, vilket lyftes här av Anna Wallentheim. Detta lyftes också av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki Moon i ett tal till FN:s generalförsamling 2009 - jag fortsätter med den lite långrandiga historieskrivningen. Jag tycker att det är värt att upprepa hans ord, för de är fortfarande aktuella. Bland annat sa Ban Ki Moon följande:

De senaste åren har fler och fler länder vidtagit åtgärder för att kriminalisera hivöverföring. Teoretiskt sett har detta gjorts för att förhindra spridning av infektionen. I praktiken har det motsatta hänt: Effektiviteten i hivförebyggande ansträngningar har minskat när stigmatiseringen förstärkts. Den här typen av åtgärder sänder ett budskap att människor som lever med hiv är en fara för samhället. Vi måste i stället uppmuntra tolerans, medkänsla och inkludering.

Precis som min medinterpellant vill jag uttrycka att det är glädjande att få besked om att regeringen ser positivt på en utredning av informationsplikten i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Jag motionerade i höstas om vikten av att ta fram en ny hivstrategi, och det är ett glädjande besked att också detta bereds i Regeringskansliet. Om det går att säga någonting om tidsplanen gällande det arbetet skulle jag uppskatta det stort.