Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret och möjligheten att ha denna debatt.

I min interpellation började jag historieskrivningen i denna fråga i mars 2020, men nu skulle jag vilja ta tillfället i akt att backa bandet ännu mer eftersom detta är en fråga som verkligen har dragits i långbänk.

I Sverige finns flera organisationer som under mycket lång tid har arbetat för att förändra smittskyddslagen så att informationsplikten tas bort. Några har gjort det ända sedan hiv infördes i smittskyddslagen 1985. Jag nämner detta för att betona att uppfattningen att informationsplikten borde tas bort för människor som lever med hiv inte har med sentida, mycket glädjande medicinska framgångar, som har medfört omätbara och därmed inte överförbara virusnivåer, att göra. Dessa framgångar har visserligen gett dem som vill ta bort informationsplikten ytterligare argument, men de är mycket långt ifrån den enda anledningen till att jag och uppenbarligen en riksdagsmajoritet, åtminstone förra mandatperioden, vill ta bort informationsplikten.

För mig och många engagerade organisationer är ett av de absolut viktigaste skälen för denna önskade förändring hivpreventionen. Syftet med smittskyddslagen är ju sjukdomsprevention, så det kanske kan framstå som märkligt. Men vad gäller informationsplikten för människor som lever med hiv blir det kontraproduktivt.

RFSL konstaterar till exempel på sin webbsida att informationsplikten tar bort fokus från det som är hivpreventionens mest centrala budskap: att samtliga personer i det sexuella mötet bär ansvaret för att skydda sig själva och sina partner. RFSL, som har arbetat med hivprevention sedan hiv kom till Sverige, skriver vidare att det oftast är personer som inte vet om att de har hiv som överför hiv till andra. För denna grupp gäller förstås ingen informationsplikt då de inget vet och därför inte har något att berätta. Informationsplikten är därför kontraproduktiv, och den bidrar till att stigmatisera personer som lever med hiv och vet om sin status.

För 13 år sedan - detta är som sagt en liten historielektion - hade RFSL, RFSU och Hiv-Sverige det gemensamma projektet Hiv, brott och straff som syftade till att förändra smittskyddslagen på det sätt som vi diskuterar här i dag. Vid denna tidpunkt utmärkte sig Sverige väldigt negativt, för vi var ett av de länder i världen som åtalade flest människor som levde med hiv, just på grund av vår smittskyddslags utformning. Sedan dess har det hänt en hel del, och just detta problem är sannolikt inte aktuellt längre.

Sedan några år finns till exempel möjlighet för behandlande läkare att lyfta informationsplikten från sina patienter. Men som RFSL konstaterar ser kunskapen om att man kan få informationsplikten bortlyft olika ut bland både personer som lever med hiv och behandlande läkare. Detta är sannolikt anledningen till det ministern konstaterar i sitt svar: att två tredjedelar av hivpatienterna i enkätstudien uppgav att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. Om samtliga som har en väl inställd behandling hade fått informationsplikten bortlyft hade andelen varit mycket högre.

Helt bortsett från detta är det min uppfattning att informationsplikten är kontraproduktiv från ett hivpreventionsperspektiv helt oavsett hur väl enskilda personers behandling fungerar. Det viktigaste är inte vad som sägs utan vad som görs.