Herr talman! Det är intressant att statsrådet plötsligt återfaller i rollen som riksdagsledamot och börjar interpellera mig här och ställa frågor.

När det gäller återvändandet och tredjeland är det en konstig ordning att dra ned på biståndet. Man kan titta på till exempel Palestina. Där tar man bort hela biståndet, och sedan förväntar man sig att de ska ta emot människor. Det är ju inte så att länder blir mer stabila då. De push-faktorer som finns i länderna blir inte bättre av att man drar ned på biståndet, tvärtom.

Den socialdemokratiska regeringen har varit väldigt duktig när det gäller den typ av avtal som behövs. Vi hade till exempel Marocko och gatupojkarna. Det fick stor effekt, och problemet med de marockanska gatupojkar som var här löstes. När det gäller avtalet med Irak, där migrationsministern och även Sverigedemokraterna tog åt sig äran för att ha utvisat folk till Irak, var det ju vi som ordnade fram det inom ramen för EU under vår regeringsperiod.

Det avtal som den moderata regeringen tecknade med Irak 2008 implementerades däremot aldrig, utan i stället infördes migrationslagar som satte oss i 2014 års flyktingkris. Historieskrivningen om vem som har gjort vad är lite märklig.

När det gäller preskriptionstiderna har jag absolut ingenting emot att vi tittar över och diskuterar dem. Vi har också gått med på anhörighetsfrågan, för det var en sak vi höll med om. Om man tittar på återvändandecenter, inre utlänningskontroll och så vidare ser man dock att det är våra utredningar och förslag som regeringen har burit vidare.

Alla de stora, svulstiga grejerna, där man bryter mot rättsstatens principer och där man börjar dra tillbaka gynnande förvaltningsbeslut och liknande, har vi däremot inte sett någon leverans på. Därför frågar jag återigen migrationsministern: Vad är målbilden för hur många andelsmässigt som kommer att återvända när ni är klara med all er politik? Vad är målet?