Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I svaret finns viktiga poänger, men det kvarstår fortfarande frågor om här och nu. Jag återkommer till dem senare.

Låt oss först konstatera att vi på samhällelig nivå många gånger misslyckas i att ge barn den trygga uppväxt de har rätt till. I många fall kan det handla om att föräldrar inte har förutsättningarna eller lyckas i sin roll. Men sådana misslyckanden påverkar inte det faktum att det är oerhört kostsamt såväl ekonomiskt som samhälleligt och inte minst på ett mänskligt plan när så sker. Därför är våra skyddsnät så oerhört viktiga.

Ibland innebär skyddsnätet att barn som hamnat på fel kurs i livet, ibland även i grov organiserad brottslighet, behöver omhändertas. Det är en viktig samhällelig funktion. När allt annat brister i barnets omgivning, när vardagen handlar om våld och narkotika och när vuxennärvaron kanske tar form av en grovt kriminell, är förutsättningarna för barnets väg in i samhället minst sagt försvagade. Då behöver vi ett starkt samhälle som tar vid.

I den här beskrivningen misstänker jag att vi inte har olika tankar eller någon konflikt, men jag nämner ändå detta eftersom jag tycker att det är viktigt att börja i att vi är överens om att vi nu pratar om barn. Det handlar om barn vars hemmiljö eller andra förutsättningar av olika skäl inte har lett rätt. Det handlar också om hur vi som samhälle vänder en sådan utveckling, hur vi stärker barnet för att genom detta också bidra till att skapa en möjlig och ljusare framtid.

Om vi vill upprätthålla samhällets rätt att omhänderta barn är det också ett rimligt krav att barnet som omhändertas hamnar i en så trygg och säker miljö som möjligt. Kort och gott: Barnet ska ges förutsättningar att bryta med den miljö det vuxit upp i. Då är åtgärder som statsrådet redogör för, till exempel begränsning av användning av mobiler, en bra sak. Det har vi sett påverka situationen fysiskt på plats på institutionerna, där de används som ett verktyg att skapa oreda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min oro kvarstår när så mycket fokus läggs på det brottsförebyggande uppdrag som Sis får i regleringsbrevet. Det kommer absolut att innebära att Sis på ett annat sätt kan delges information från polisen, och det kommer att underlätta i det övergripande uppdraget. Men deltagande i de så kallade Bob-råden kommer inte att lösa den akuta situationen i dag. När myndigheten å sin sida uttalar sig om situationen och hur det har lugnat ned sig något under senare delen av hösten på Tysslinge är det andra saker som lyfts upp. Till exempel lyfter man upp att man med bibehållen personal har kunnat minska antalet som bor där och att det har lett till bättre arbetsmiljö och bättre miljö för de intagna.

Utöver det efterfrågas naturligtvis saker kopplade till teknisk och fysisk infrastruktur och bättre lokala insatsmöjligheter.

Min fråga till statsrådet är ändå denna. Om det efterfrågas ett minskat antal platser, hur rimmar det med statsrådets tidigare uttalanden om att fler kommer att behöva omhändertas? Vilka åtgärder kommer vi att få se här och nu, med ett stort tryck på Sis institutioner, som gör det tryggare både för dem som bor där och för dem som arbetar där?