Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka Adam Marttinen för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Vi har det gemensamt att vi har en oerhört hög ambitionsnivå när det gäller utvecklingen av svensk kriminalvård. Vi vet att behovet drivs av en rad viktiga faktorer, dels förstås samhällsutvecklingen, dels det faktum att polis och åklagare ska ha verktyg så att de kan klara upp fler brott i framtiden. Det kommer att öka trycket. Dessutom finns ett starkt intresse av generella reformer av straffrätten som gör att straffen på ett bättre sätt än i dag återspeglar brottens allvar, vilket också innebär att fler personer kommer att sitta i fängelse längre.

Allt detta skapar ett omvandlingstryck på Kriminalvården med stora möjligheter. Jag ser framför mig att det nu är mycket fokus på volym och antalet platser. Det är inte så konstigt eftersom Kriminalvården redan i dag på grund av att utbyggnaden kommit igång alldeles för sent dignar under trycket av samhällsutveckling och utebliven utbyggnad. Men när vi väl har tagit hand om kapaciteten - volymen - ska vi verkligen diskutera innehållet. En rimlig utgångspunkt är att titta på detta individuellt. Det är helt riktigt att personer som är utländska medborgare som ska sitta i fängelse och sedan utvisas naturligtvis inte har ett behov av återanpassningsåtgärder i syfte att komma in och återanpassas i det svenska samhället.

Jag vill avsluta med att ändå peka på en annan viktig dimensionerande faktor, nämligen säkerheten. Vi ska ändå ha en verksamhet också för personer som ska utvisas som gör att vi inte bygger tryckkokare runt om i landet. Det kommer att försämra kriminalvården för andra intagna och för alla de medarbetare som naturligtvis ska gå trygga och säkra till jobbet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.