Fru talman! Jag vill börja med att bekräfta analysen. Det är klart att olika intagna har olika behov. Det gäller inte minst behovet av olika åtgärder som är ägnade att främja en återanpassning till det svenska samhället.

Om du är utländsk medborgare och har dömts till ett fängelsestraff kombinerat med en utvisning är det klart att det inte är fråga om en återanpassning till det svenska samhället. Från återanpassningssynpunkt innebär det naturligtvis också att behovet av de åtgärderna inte finns där på det sätt som det gör för andra intagna.

Den aspekt som jag ändå vill lyfta fram och som jag tror är reell är säkerhetsaspekten. Sysselsättningen i anstalterna har åtminstone två syften.

Det ena är förstås att förbereda intagna på ett liv utanför anstaltens väggar genom, som Adam Marttinen också är inne på, utbildning, yrkesträning och behandling - alltså att använda tiden i fängelse på ett sådant sätt att man i alla fall ökar möjligheten till en återanpassning i samhället och minskar risken för återfall i brottslighet.

Det andra är som sagt var säkerhetsaspekten. Vi vet att det är viktigt att ha en sysselsättning som gör att säkerhetsfrågorna kan tillgodoses på ett bra sätt, och det gäller säkerheten för både intagna och personal. Kort sagt vill man inte bygga upp tryckkokare i de här anstalterna, utan man ska erbjuda en meningsfull tillvaro så att man kan tillgodose behovet av trygghet och säkerhet inte minst för medarbetarna.

Med det sagt vill jag också bekräfta Adam Marttinens poäng att differentiering är betydelsefullt, både på individnivå och, kan man tänka sig, på kategorinivå.

Nu kommer vi med gemensamma krafter att möjliggöra en väldig expansion av kriminalvården. Det handlar om en ökning från 9 000 till 27 000 nya anstaltsplatser över tio år. En närmare titt på den planering som kriminalvården nu lägger fram visar att det innebär rejäla omtag när det gäller hur kriminalvården kommer att se ut i framtiden. Inte minst talas det om väldigt stora anstalter, och det är klart att inom ramen för dessa anstalter kommer det också att vara möjligt att bedriva verksamhet i ännu högre grad differentierat utifrån olika kategorier av intagna.

Jag är inte beredd att svara ett rakt ja på Adam Marttinens raka fråga om jag är beredd att verka för särskilda anstalter för den här kategorin. Däremot vill jag gärna fortsätta en diskussion huruvida volym och stora anstalter även möjliggör en differentiering inte bara på individnivå utan också på kategorinivå. Den diskussionen för jag gärna vidare mot bakgrund av den fråga som har ställts i dag.